Divor och dykningar i Serie B -Om Crotone FC

Nummer nio i bortalaget hade blont hår i page och vältränade lår. Han vinkade professionellt när speakern ropade upp hans namn. Publiken buade. Några minuter in i matchen förstod jag varför. Var närkamp med nummer nio inblandad slutade antingen med att han vann den eller att han låg i gräset. För det mesta med frispark som följd. För att vara en så stor spelare hade han väldigt svårt att stå upp.
      De gånger domaren inte gick på hans dykningar så jobbade han aldrig hem förrän han hade fixat håret. Han visade tydligt att han tyckte han var för bra Serie B.
      För publiken i Crotone, som aldrig sett sitt lag i högsta serien, var han ett givet hatobjekt.

Det var omgång nio, Crotone hade inlett hyggligt och låg i mitten av tabellen, motståndarna Mantova var ett topplag. Jag var i Italien för att koppla av från böcker, jobb och fotboll som snurrade i huvudet och för att äntligen umgås med familjen, men när det visade sig att vår restresa tagit oss till en regnig turistfälla så gick det inte att låta bli fotbollen i alla fall. Crotone låg närmast. I bilen frågade min fru vad man ropar på italienska läktare. "Va fan culo," svarade jag. "Vad betyder det?" sa hon. "Det märker du", sa jag.

"Crotonefans, very-crazy", sa mannen i biljettluckan och pekade på en karta över stadion, "Crotone fans, crazy-but-not-very-crazy", fortsatte han och pekade på en annan sektion.
      En timme senare satte vi oss där med Sam i knät och såg hemmalaget öppna matchen med ett stiligt men ineffektivt passningsspel. Mötet bar skitmatchens märke. Crotone höll spelet uppe, Mantova höll det nere, lagen var ständigt halvfarliga i sina anfall, inte mycket hände.
      "Vilka är Elfsborg?" frågade Sam. Han är fem år och väldigt lik sin pappa. "Vi hejar på de mörkblå och röda", sa jag. "Nej!" ropade Sam när de mörkblå och röda missade ett skott. "Va fan culo", sa gubbarna runt omkring oss. Snart gjorde Mantovas nummer nio ännu en dykning och sen dribblade Juric, hemmalagets bäste, för länge och förlorade skottläget.
      "Va fan gör du?" skrek jag. "Nej!" skrek Sam.
      Inte förrän en kvart in andra halvlek lyckades Crotone. Som i alla skitmatcher skedde det efter en fast situation, men just då var vi alla very-crazy.
      Om jag fått en euro var gång mitt lag tagit ledningen och spelat bra men inte lyckats döda matchen skulle jag inte behövt åka på restresa, nu hände det igen. På den toviga planen kämpade Crotone vidare. På den blöta betongläktaren muttrade publiken "va fan culo". Mantova tryckte på.

Crotone ligger under sulan på den italienska stöveln vid den vackra ioniska kusten. Det är en mycket gammal stad med en historia av kulturellt utbyte med det antika Grekland. Under andra världskriget utsattes så Crotone för det allierade truppernas bombraider och den stad som nu reser sig bär få spår av antik skönhet. Längs stranden, intill det blågröna havet, har man byggt motorvägar och raffinaderier. Delar av staden påminner om Sundsvall eller Borås och den skulle nog aldrig hamna i DNs resebilaga. När vi kom dit möttes vi av ett kyligt duggregn. Jag blev omedelbart djupt förälskad.

Sex månader senare, i Rimini, står jag bland very-crazy fansen och pratar med Enrico som är sportjournalist på Crotones lokala tidning. "Vi kommer spela 3-4-3 med zonförsvar", säger han och hans son Giuseppe översätter. Giuseppe har stuckit från stan och flyttat norrut, till den rika delen av Italien, men har kommit för att se matchen tillsammans med sin far. Giuseppe är smal med svart krulligt hår och väldigt lik sin pappa.
      "Jag kan ingenting om spelarna", säger han. "Jag vill bara att vi ska slå de där andra och ta oss till kvalet." Inför möjligheten att Crotone skulle få ta emot Juventus och Milan lyser hans ögon. Enrico pekar ut spelarna i laguppställningen: "Juric är bra", säger han.
       Rimini blev också sönderbombat men här står inga industrier på stränderna, bara hotell. Riminis klubbmärke har en delfin. Crotones har hajar. Enrico säger att klubbarna är som syskon.
      Tyvärr börjar det illa för hajarna. Efter bara några minuter rycker delfinernas anfallare i straffområdet och blir kapad av en övertänd försvarare. Straffen är onödig, korrekt och välplacerad. Resten av matchen försöker Crotone falla så fort de kommer in i straffområdet, vilket inte är ofta. "Vi spelar fin fotboll", säger Enrico, "men det händer ingenting". Om jag fått en euro var gång jag sagt så om mitt lag skulle jag kunna köpa den vasse avslutare Crotone behöver. I slutet av första halvlek blir Juric dessutom utvisad efter två gula kort.
      "Simulazione", säger Enrico. "Rimini backar bara hem", säger Giuseppe. "Det är svårt att spela mot." Om jag fått en euro var gång …

I sista övertidsminuten har Crotone en boll som smiter precis utanför bortre stolpen. Enrico håller upp tummen och pekfingret för att visa hur nära det var, men några mål blir det inte. Även denna dag går Crotones fans hem med sänkta huvuden. Lika sänkta som sist jag träffade dem. "Såg du Crotone-Mantova?" frågar Enrico. "Si", svarar jag och suckar åt minnet.
      Det var såklart nummer nio som låg bakom det. Han tog emot bollen utanför straffområdet med ryggen mot mål. Gjorde en fint, vände och föll över ett ben som aldrig vidrörde honom. Domaren blåste frispark. "Va fan culo", skrek alla very-crazy fans, och alla crazy-but-not-very-crazy fans också. "Nej!" skrek Sam. Crotones målvakt ställde upp muren, blev osäker, tog ett steg mot mitten av målet.
      Några minuter senare byttes nummer nio ut. Han vinkade professionellt. Publiken buade. Jag minns de sammanbitna ansiktsuttrycken på alla inte-längre-crazy fans som gick hem i duggregnet. Med två händer gör jag tecknet för dykning. "Si, si", säger Enrico, "simulazione". Han skakar på huvudet. "Vi skulle ha vunnit den matchen."

Publicerad i "Halvtid" nr 1 maj 06 Crotone har haft en tuff inledning på årets säsong. Men på grund av domen mot några av Serie As klubbar får de åtminstone möta Juventus på hemmaplan.