Många individer vill väl skriva väl. Frågeställnignen lyder kanske hur mycket dåligt man kan skriva? När slutar ett språk att vara det? Vad blir det istället?
Och inträffar något strax innan dödsgonblicket? Ett tillstånd som av att man lyfts uppåt av ingen, och ser språket ligga på en säng med många människor med vita rockar som sticker heta sladdar i hjärtat medan du färdas genom innertaket, svävande mot en stor ljuskälla, en högre kvalitet av begripligighet?