Tyckare

DN gör mig alltid stridslysten. Idag skriver en av dess profilerade skribenter och tyckare om vilka artister han anser ska fortsätta att göra sin grej och vilka som borde sluta. Ozzy bör sluta, Black Sabbath lika så och de som gillar vad dessa musiker och show-män gör är döda i själen eftersom det enda skäl som skribenten kan komma på för att lyssna på det, är att man saknar själ. Nostalgi. Det är anlednignen. Inget annat.

Jag är inget Ozzy-fan, men jag tror att Ozzy är det. Han är en man av show business. En musiker och artist. Galen som bara en sådan artist kan vara. Som han måste vara för att göra det han gjort.

Vad människor som bara tycker hela dagarna inte kan förstå är att en artist eller en konstnär älskar (eller hatar) sitt jobb och gör det för att han eller hon måste. Tyckarna använder musik som symbol. En skylt att hålla upp framför sig för att visa vem man vill vara. Och, framförallt, en skylt att hålla upp för att visa vilka de där andra är, de låga och fula, de ömkansvärda och oupplysta. De som inte förstår. De använder musik som andra använder kunskap om vin eller grammatik: för att utesluta människor ur den lilla sfär de vill tillhöra.

Men så är det inte. Musik och konst är något helt annat än klädmärken och vip kort.

Jag har själv varit en sådan som tycker om andra för att visa vem jag är. Det fick mig att må dåligt. Nu försöker jag vara en som gör. Andra får tycka vad de vill. Jag mår fortfarande dåligt, men jag är inte lika bajsnödig längre. Det är skönt.