Några hjärtans dag

På tisdagskvällen föll det snö. Inte riktiga flingor utan enstaka kristaller som inte syntes, men som yrde omkring i ljuset från gatlyktorna på Esplanaden och stack i ögonen när jag gick genom stan. I skylfönstren hängde hjärtan. Hjärtan av choklad, hjärtan av plast, hjärtan av socker och gelatin. Överallt hjärtan. Handlare som försökte tjäna sina tusenlappar på människors dåliga samveten. Konstgjorda hjärtan för de som inte vågar älska förrän de vet säkert att det är hopplöst.

Jag har alltid trott att det skulle gå över. Först när jag blev 20, sen när jag blev 25. Och absolut efter 28 när jag var säker på att livet skulle ta slut. Hjärtat som aldrig slutar förälska sig. I tonåren var det normalt. Sturm und Twang, ett ständigt stånd. Sedan sa de att det skulle sluta, eller så sa de inte att det skulle sluta, men ingen sa att det skulle fortsätta när man var över 35 och i ett förhållande eller inte i ett förhållande. Hjärtat som vill ut ur kroppen. Vad kroppen vill behöver jag inte ens prata om, men det är i hjärtat. En blodig rastlös muskel som aldrig kan vara still. Som längtar tillbaka. Den vill ha den första kärleken igen och igen, men den får aldrig uppleva den för ingenting är som den. Inte ens den första kärleken är som den första kärleken. Och allt det har du hört, men ingen sa att det skulle fortsätta och vad du skulle göra åt det.

Jag är av den gamla sorten. Jag säger hjärta och skit. Ingen skriver sånger om kemikalier och kromosomer. I alla fall inga som är värda att spelas. Fina ord och förklaringar är just sån skit som folk använder för att täcka över. Men det är hjärtan de hänger upp i skyltfönstren när de vill nå din själ, eller din plånbok.