onsdag, februari 21, 2007

Mammas mikro

I den ständiga jakt på minsta möjliga mening i meningslösheten som jag bedriver här på bloggen har turen kommit till mikrovågsugnar. Vi fick tidigt en mikro. Den var stor som en TV och hade ett djupt och vackert pling. Den andades kvalitet. Luckan lät som dörren till en Jaguar.
     Som vanligt när det kom en ny medlem i hemmets maskinpark var farsan sugen på att hjälpa till i köket. Han provade stekt och kokt ägg. Det smakade lika mycket ingenting som när han stekte ägg i titanpanna helt utan fett. Efter hans inledande testkörning var mikron fri för oss att använda.
     Det enda som jag minns att vi lagade i den var varma mackor. En skiva vitt bröd, skinka, ketchup och ost. Ut kom en mjuk och slabbig macka med Lätt & Lagom rinnande och en seg ost som smakade himmelskt. De kunde också tillagas dubbla. (Microns intåg i familjen betydde samtidigt slutet på riktiga varma mackor. Att starta vanliga ugnen tog för lång tid.)
     Efter att jag flyttade hemifrån har jag alltid försökt laga de där mackorna igen, men jag har aldrig lyckats. Smaken blir inte som jag minns den. Inte som i mammas mikro.
     I många år kunde jag laga dem när jag hälsade på hemma hos mor och far, men sedan skaffade farsan en induktionshäll som han putsade varje dag och micron försvann. Och nu kommer det konstiga: i den nya smakar mackorna inte lika dant. Brödet och pålägget är det samma, men i den nya mikrovågsugnen smakar det inte lika gott. Jag kan fortfarande minnas exakt hur det doftade och smakade i vår första mikro.
     Den var stor och brun och jag tror det var en Philips. Den roterade inte maten, men den hade ett vred för tid och en startknapp stor som en dominobricka. Den tillförde maten en arom som ingen annan mikrovågsugn sedan dess har kunnat ge mig. Jag saknar den.

Jag är inte ironisk. Det är så med denna mikro. Om någon känner igen modellen eller delar min upplevelse vore jag tacksam för ett mejl.

0 Comments:

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home