M-ordet

I tidningen Journalisten (som jag får för att jag måste vara med i det facket för att få en bra försäkring som betalar datorn jag skriver detta på men som jag aldrig läser eftersom den är så tråkig att den blivit utsedd till officell tidning i helvetet för läskunniga) skriver chefredaktören om "manliga bloggare" som en liten blinkning för att alla ska förstå att dessa inte behöver tas riktigt på allvar. Och i DN har en (kvinnlig) bloggare suttit så länge på sitt rum och funderat på vad svenska män gör att hon blivit tvungen att gå in till en granne och fråga. Han har inte heller några förslag.

En chefredaktör och en DN-skribent. De är bara exempel så klart, och de får skriva som de vill och de ska absolut tänka och resonera som de vill, men är det inte en oväntat låg nivå på debatten? Att dela in befolkningen i två grupper och sedan generalisera är väl okej för en 15-åring eller till och med en omogen 23-åring, men kan vi inte förvänta oss mer av så pass smarta människor? Eller är "man" är en förolämpning som inte längre behöver motiveras?

Ett M-ord? Ett trumf i varje spel?
Den som säger det är tifferi och kan inte kullas.
Man säger M-ordet och himlar med ögonen och sedan ska alla förstå att man vunnit leken.

Som "jag säger det tiotusen gånger mer än du kan säga bom bom ingen ändring"? Den som säger det först vinner varje gång. Jag minns att jag hade sådana diskussioner när jag var sex år gammal. Jag minns att det kändes som att de aldrig förde mig vidare.

Jag vet inte, men jag undrar om vi behöver ett M-ord.