Tillbaka till framtiden

Det står 2-0 på TVn. Det står 90 minuter på matchklockan och den 7:e oktober i almanackan. Men vad är det för år egentligen? Det står 2006 på min dator. Jag undrar om det stämmer.

En gång fanns det ett landslag som krigade. Det innehöll spelare som kallades för kärnkraftverk. Det gick bra för det där landslaget.
Man sa att det spelade tråkigt, men det tog sig till slutspel efter slutspel.
Sen dök det upp tre Superswedes. Tre stjärnor som skulle glänsa och lysa.
Det var något som hände. Eller så hände ingenting, men det gick inte lika bra.

Mot Spanien fanns bara en av supersvenskarna kvar. Eller var han med? Ljungberg gör alltid sitt jobb, men det enda som syntes på min TV var när han gick ut och bytte skor. Det verkade ta lång tid.

Idag kom den svenska glansen inte från stjärnor utan från svettpärlor. Sveriges försvarsspel, som varit på lång semester sedan långt före VM, var plötsligt tillbaka. Till och med Petter Hansson som gjort det till en konst att se bortkommen ut visade plötsligt varför han får vara med. Och Mellberg som mest ägnat sig och att splittra gruppen samlade ihop försvaret.

Det var det gamla Sverige som besegrade Spanien.
Ligg på rätt sida. Vinn närkamper. Vänd spelet snabbt.
Och sen hem. Fort. Som. F-n.
Så spelade Sverige under VM 2002. Jag tänkte på Argentinamatchen igår. Sverige spelade precis den destruktiva och defensiva betongfotboll som alla lag med bollspelare avskyr att möta.
Men, när de fick bollen satte de fart.

Jag älskar fart.

Johan Elmander tillför en dimension till Sveriges spel som jag ropat efter i flera år. När han är på planen blir den flera meter längre.
Egentligen är det inte så komplicerat. Elmander har förstått principen. Spring snabbt mot mål.
Elmander tar inte de smarta löpningarna. Han tar alla löpningar.
Han hade Carles Puyol från Barcelona att slåss mot. Elmander var däckad några gånger, men det var Puyol och Spanien som blev knockat.

I paus var jag tvungen att ringa min brorsa psykologen. Han brukar kunna hålla huvudet kallt.
– Fanns det inte en svensk spelare som var med i landslaget förut, från Malmö?
– Du tänker på Robert Prytz?
– Nej, sa jag. Jag tänker på en annan, han var lång. Teknisk kille med lite coolt namn. Vad hände med honom?
– Jag vet vem du menar, sa brorsan. Han ville inte vara med.

En annan spelare som fått kritik hade också en lyckad kväll. Anders Svenssonhatet som kulminerade under VM, när delar av svensk press förföll till ren pöbeljournalistik, fick ett bakslag igår.
Det verkar som om Anders Svensson också hade Argentinatankar. Han gjorde sin bästa landskamp på länge.
Så bra har jag inte sett honom sen Elfsborg – Öster i förra veckan.

Svenssons rumskamrat i landslaget hade också roligt. Med magsmärtor och värktabletter kämpade Marcus Allbäck sig igenom sin 62:a landskamp.

När han vände bort Carles Puyol och lade in sitt 27:e landskampsmål var jag tvungen att ringa brorsan igen.
– Fanns det inte en landslagsspelare ifrån Helsingborg med konstigt hår som rakade sig sen ?
– Du tänker på Christoffer Andersson?
– Nej, det var en annan, han gjorde mål mot Bulgarien, vände bort en bakfull bulgar i straffområdet.
– Jag vet vem du menar. Han vill inte vara med.

Efter matchen var Johan Mjällby gladast i TV. Vilket år sa ni att det var?

****

Rami Shaaban, ser otroligt cool ut. Det spelar ingen roll hur bra Isaksson är, Shaaban kommer ändå alltid att se coolare ut i TV.

Puyol må vara ett råskinn. Hans glidtackling som skickade Johan Elmander ut över sidlinjen är sånt som gör livet värt att leva.

Om han är i verkligheten som i TV vet jag inte. Jag vågar inte ta reda på det. Jag skulle hellre tälja av mig foten med en bordskniv än tvingas äta middag med TV3s Henrik Strömblad.

Text-tv hade rubriken ”Svensson tar Källströms plats”. Det är skönt att text-tv satt ner foten i frågan och bestämt vem som ska ha vilken plats i landslaget.