100 skäl att inte bjuda mig på middag: 6 -jag är en trist typ

Igår satt jag med en god vän och pratade om skrivande. Vi skålade för kommande succéer och pratade viss försiktighet om våra respektive böcker som vi just håller på att avsluta. Till exempel vad de skulle heta. Han sa sin titel. Jag sa min. Han sa att han gillade min titel. Jag sa ingenting om hans.

Det var inte så att jag hade något att invända mot hans titel. Den var bra, men jag hade inte förväntat mig något annat.
      Det hade varit lätt att säga:” Det är ju skitbra, jag gillar det.” Men hälsan tiger still, tänkte jag och pratade vidare om förtjänsterna med min egen titel.

Jag minns när jag insåg min tristhet. Jag jobbade på Radio Västernorrland då och där fanns en tjej som hette Anna. Hon var skitglad. Hon sa positiva saker. Man blev glad.
      Fram till dess hade jag levt med en outtalad känsla av att det var ett tecken på svaghet att visa sin uppskattning. Att tala om för en annan människa att han eller hon gjort något bra var att erkänna sig besegrad. Att påpeka en annan persons brister var däremot ett sätt att visa intresse. Att kritisera var ett sätt att hjälpa till.
      Jag stod vid nyhetsdesken med ett papper i handen när insikten drabbade mig: Jag gillade mera de som uppmuntrade mig än de som pekade på mina fel. Förmodligen tyckte de likadant, vilket skulle betyda att de föredrog att prata med andra än mig.
      – Att visa uppskattning är inte ett tecken på svaghet, minns jag att jag sa till Anna. Jag har trott det. Det är fel.
      Hon tittade på mig som om jag inte var klok. Ändå var det just vad jag trodde att jag hade börjat bli.

Tyvärr har jag fortsatt i samma sura stil. Jag har i och för sig nästan slutat vara misstänksam mot människor som är positiva, men jag har inte lärt mig hur man gör själv. Min brorsa psykologen har säkert en sjukdomsbild klar. (Förmodligen har han ännu mer att säga i egenskap av bror än som psykolog.) Jag nöjer mig med att diagnostisera mig som en trist typ. En sådan som ser som sin uppgift att kritisera och ifrågasätta andra och som förväntar mig att bli hyllad och älskad för det.

Den enda sociala sammanhanget för en karaktär som min är som krönikör i en tidning. En sur jävel med egen byline. Bitter mot betalning.
      En sådan man retar sig på. En sådan man vill skratta åt på en middag, tillsammans med de vänner man bjöd istället.