Olof och jag

Har tänkt på det här en dag. Olof Lundh är lik Tom Hanks och jag är (kanske) lik Mikael Persbrandt (menlös hy, tätt mellan ögonen). Jag är inte säker på att jag drog vinstlotten.

Detta är förbannelsen med att kunna se saker och händelser som delar av en helhet. Som byggstenar i en berättelse. Hade jag varit en lycklig människa hade jag tänkt: "Oj, han är lik Tom Hanks. Jag är lik Gunde Svan, Boris Becker och Mikael Persbrandt. De är också kändisar och skådisar." och sen hade det varit bra med det. Men så tänker jag inte. Jag måste se linjen, extrapolera och jämföra.

Sedan Olof och jag skrev en gemensam travartikel i GP -98 har det hänt olika saker. Allt har inte varit dåligt (just nu är det tillexempel ganska bra, jag har fått kaffe på sängen och har en roman som snart är färdig) men jag kan inte undvika att se något symboliskt i att hans look a like är världens nästan mest kända skådis i hela universum och min är Gunvald Larsson. Och hade jag varit lik Tom Hanks hade det inte varit Tom Hanks i Da Vincikoden utan i Forest Gump.