4

Det fjärde skälet att inte bjuda mig på middag är att jag inte kommer. Jag vill gärna bli bjuden. Om någon ringer och frågar om jag vill komma blir jag glad. Då känner jag mig populär. Som att jag var en del av ett sammanhang.
    Ringer, förresten, det är väl ingen som gör det längre. Inbjudan kommer antagligen via sms. Det fanns en tid då jag tyckte att sms-inbjudningar var under min värdighet. Orkar man inte ringa är det väl inte så noga att jag kommer.
    Den tiden är över. Beggars can´t be choosers.
    Nuförtiden blir jag glad för ett sms med en inbjudan. Det räcker att B. föreslår en kopp kaffe. Men sen tackar jag nej. Jag orkar inte åka in till Söder. Vill inte gå ifrån datorn och jobbet.
    Jag är nämligen inte så intresserad av att träffa andra. Det viktiga är att de vill träffa mig och inbjudan räcker. Den visar att jag existerar. Jag är fortfarande en person att räkna med. Det ringer inte så ofta, men jag ligger åtminstone kvar på sms-nivån.
    Förresten kunde B. ha hört av sig för länge sen.
    Så skickar jag några sms-inbjudningar till andra, för att visa att jag är intresserad. Sedan skakar jag på huvudet när folk tackar nej.

Jag har alltså inte vänner för att umgås med dem, utan för att kunna välja bort dem.
    Min brorsa psykologen skulle säkert sätta ett snyggt ord på detta beteende. Jag tänker inte fråga. Jag har mina misstankar och det är inget som går att bota.

I onsdags till exempel. Gick jag på middag då? Icke. Jag prioriterade jobbet. (Jag har jobbat hårt med ett projekt det sista. Nu tänker jag ta lite ledigt, sen ska jag ta tag i romanen igen. Ser fram emot det!)
Men jag kunde ha gått. Det är det viktiga.
    På onsdag kommer jag inte heller att gå, för då är jag långt bort som helsike. Och det är anledningen till att jag inte kommer att skriva på ett tag.
    Tråkigt för er som läser här, kanske, men som ni förstår struntar jag i det. Det viktiga för mig är inte att ni får läsa något. Det viktiga är att någon vill läsa.