Arbetsrapport

Har nu läst igenom mitt jättelånga manus med pennan i handen och jag säger som en av huvudpersonerna: Jag vill ha något snabbt.

Jag försöker lära mig att känna igen känslan av att man är något viktigt på spåret. För mig kommer den ofta som en känsla av olust. Den börjar i magen och sprider sig sedan till hjärnan. Där blir den ord och när jag förstår vad jag kanske måste göra försöker jag trycka undan den. Dels för att jag är lat och jag förstår att det är arbete på gång, dels för att jag är rädd om det arbete jag lagt ner men också för att jag inser att jag har haft fel om mitt arbete och det är ingen skön känsla.
     I några dagar har den känslan levt i mig. Det kommer krävas operation. Det är alltid läskigt. Om operationen lyckas blir det bättre. Men jag är hela tiden väldigt rädd att patienten ska dö. Jag pratar alltså om mitt manus om det inte är tydligt.

Jag är mycket skicklig på att trycka undan känslan av att något är fel. Förmodligen är det liknande mekanismer som gör att jag gömmer räkningar, undviker att öppna bokföringsprogrammet, planera semestern eller ringa en rörmokare och fixa toaletten. Men när det gäller skrivandet börjar jag bli bättre på att låta den komma fram. Jag tror att det är ett måste.