Quad Et Demonstrandum

Allsvenskan tog slut för några veckor sen. Av olika skäl har jag inte skrivit om saken. Dels är det Mats Hårds kapitel, man vill inte stjäla uppmärksamheten från sina barn, dels har jag haft bättre saker för mig. Men nu har jag inte längre bättre saker för mig. Så håll till jävla godo. Fem saker som måste sägas:

1. Andreas Augustsson. I 45 år har Boråsarna sagt att det var bättre förr. De har haft rätt också. Elfsborg har visserligen varit ett attraktivt lag i perioder men inför året förstod man att det inte räcker med att vara laget som kan passa snyggast och mest framför straffområdet. Man måste också ta poängen. För det krävs att man inte släpper in billiga mål, vilket kräver en backlinje som inte lägger sig.
    En hård tjej jag känner som en gång skruvade tre hörnor rakt i mål i en och samma div 1-match myntade ett klassiskt uttryck när vi kollade på en landskamp. En svensk back lade sig ner framför motståndaren och blev överspelad. Jag ställde (skrek rakt ut) den (retoriska) frågan:
    – Vad är det första du ska tänka på när en forward kommer rättvänd?
    – Att få honom i säng, svarade hon blixtsnabbt.
    Jag hade tänkt mig svaret: ”Att hålla dig på benen.” men det verkar som om hon och Elfsborgs backlinje haft samma tränare tidigare. Att slänga sig och bli överspelad verkar ha varit ordern förr om åren.
    I Andreas Augustsson har Elfsborg fått en spelare som inte viker ner sig. Med honom i backlinjen har Elfsborgs spel blivit stabilt och bara att säga det ordet i samband med Elfsborg har under ett halvsekel fått Boråsare att skratta bittert.
    När Jon Jönsson, vars huvudspel är en annan orsak till guldet, fick en smäll i knät i början av den sista matchen gick Augustsson fram till honom och sa: ”Res dig upp nu så kör vi!” Jon reste sig. En dryg timme senare höjde han bucklan och han såg inte ut att ha ont när han senare på natten gick runt på Grand i Borås som nybliven svensk mästare.

2. Norling. Om Allsvenskan avgjordes på Råsunda skulle AIK vara mästare. Det gör den inte. Rätt många AIK-fans verkar inte ha förstått det. De tror att världen tar slut efter Solnabron och känner sig bestulna på guldet.
    Tränare Norling har hyllats i alla tonarter, men för de som sett AIK på bortaplan framstår hyllningarna som överdrivna. Trots att AIK varit serieledare har man ställt upp som ett bottenlag. Att punktmarkeringen av Anders Svensson hyllades beror mer på att Nicklas Carlsson är genialisk i TV än att Norling är ett taktiskt geni. Spelmässigt var den ingen succé och han togs även bort efter en halvlek. Det krävdes en utvisning och en domarmiss för att AIK skulle ta sig in i den matchen. Även mot Halmstad spelade AIK med en taktik som hämmade laget vilket kostade poäng. Med större förtroende för spelarnas kapacitet och för det egna spelet kunde Norling kanske lotsat sitt lag förbi Elfsborg. Nu litade han mer till sina egna teorier. Det kan ha kostat guldet.

3. Va fan! Årets största besvikelse är Malmö FF. Att Djurgården inte alltid vinner är inte lika konstigt som att Malmö gör en så brutalt usel säsong som de gör. Jag är förvånad över att inte fansen hoppade strömhopp från Öresundsbron efter att Malmö tappade in 4 mål mot Gefle. De är ett segt släkte, fnsen i Malmö.
    Det oroväckande med Malmö är inte bara att de spelat seriens kanske osäkraste försvarsspel. Felet verkar sitta högre upp i föreningen.
    Johansson och Junior är visserligen mycket lyckade värvningar, men i övrigt är det inte många rätt. Att sälja Jon Jönsson var illa, att inte lyckas få honom att blomma är värre. Köpet av Jari Littmanen fick mig att dra på smilbandet, visst är det en bra spelare, men från sjuksängen gör man inte många mål. När man sedan knöt upp Jonnie Fedel och Håkan Svensson var det många som skrattade högt. Varför inte Paul Lundin? OK, de var rutinerade reserver, men det skvallrar om en förening utan framtidsvisioner, utan linje. Den bristen visar sig även på planen.
    Malmö hoppas på en ny arena och ett lukrativt avtal, men det är inte pengar klubben verkar lida brist på. Det är idéer.

4. Gnäll. Det gnälls fruktansvärt mycket på Allsvenskan. Samma visa varje år. Inför säsongen laddar tidningar och TV. Någon gång i slutet av sommaren börjar inspirationen tryta. Då kommer gnället. Vissa sportreportrar är nämligen inte klyftigare än den genomsnittlige supportern och kan inte göra andra nyanseringar än bra eller dåligt. Det är ungefär vad en sexåring klarar. Mot slutet av säsongen är de som bevakar Allsvenskan så bittra över att de inte får åka till England eller Spanien att de låter det gå ut över läsare och tittare. Som journalist har jag inga problem att förstå känslan. Inte som fotbollsälskare heller. Men det är likt förbannat ett jävla gnäll. Och frågan är vem som blir lyckligare av det.
    Nu opponerar sig vän av media och säger att man måste göra en kritisk bevakning bla bla bla. Nog är det så, och visst ska man göra det. Men det är skillnad på att göra kritisk journalistik och att gnälla. Att säga att något är dåligt (som jag gör nu) är inte samma sak som att göra en kritisk granskning. Det är bara så mycket bekvämare och lättare.

5. Idioter. Jag talade med ledaren för en supporterklubb i somras. Han var bekymrad:
    – Några av de som jag måste markera mot är mina gamla vänner, sa han.
    Jag behöver inte förklara varför fans som slåss eller använder otillåten pyroteknik på läktaren är fel ute. Alla förstår att de förstör för sitt eget lag och utsätter andra för fara. De förstår de själva. Men ska man stoppa någon från att göra dåliga saker krävs en vilja att förstå. De som förstör för fotbollen har inte bara en dag fått för sig att börja slåss eller skjuta raketer.
    Supporterklubbsledaren jag talade med i somras är ett exempel på en kille som kunde varit en av idioterna. Men han såg en annan utväg. En annan kanal för sina känslor. En kreativ väg. Det är så arbetet måste gå till. Långsiktigt, i nära kontakt med människorna som är engagerade. Visst måste man markera tydligt vad som är okej och inte, men kallar man någon för idiot blir han inte bättre av det. Det är sannolikare att han lever upp till sitt namn.
    Skickar man en kravallpolis för att stoppa honom tar han förmodligen upp en sten. Ställer men en av hans vänner framför honom är det troligare att han går hem.