Skäl nummer 1 & 2 (& 3)

Jag lyssnar inte på andra och är mest intresserad av att prata själv.

Detta är en överdrift. Jag lyssnar på andra ibland. Andra kan säga väldigt bra och intressanta saker. Ibland lyssnar jag på dem, men andra gånger märker jag att jag står och tänker på vilka som ska spela på mittfältet i landslaget bredvid Niclas Alexandersson när Linderoth, Svensson, Källström och Ljungberg blivit för gamla.
      Andra gånger märker jag att jag försöker lyssna, men så är det någon bredvid som säger något som jag inte kan koppla bort, jag lyssnar på det en sekund, och så är jag borta. Det händer att jag står och tittar på en persons haka utan att ha en aning om vad han eller hon pratar om.

Det händer att jag tittar på en persons bröst också. Kvinnor alltså. Inte alla, långt ifrån. Ja, alltså tittar jag så tittar jag förmodligen på samtliga (två) bröst, men det är inte så att jag står och glor alla kvinnor på brösten när jag pratar med dem.
      Hoppas jag.
      Jag anstränger mig verkligen, men har man börjat är det svårt att sluta. Det är som att inte tänka på en röd apa när någon säger åt dig att inte göra det. Det blir en låsning. Jag förutsätter att kvinnor märker det. (Detta är antagligen skäl nummer 2 att inte bjuda mig på middag inser jag.) Det är egentligen pinsamt att skriva om en sådan sak, men det förekommer att jag går hem från en fest eller middag (fortfarande finns det folk som inte fattar någonting utan bjuder mig, det är väl dem jag kallar vänner, antar jag) och tänker på hur värdinnan (när började ett sådant ord komma in i min vokabulär?) och värden (vilket ord!) sitter med var sin slatt vin och pratar.
      – Den där Olle kollade på mina bröst när vi pratade, säger hon.
      – Är det sant? säger han. Gud så pubertalt. Jag fattar inte att det finns vuxna män som gör sådant. Det är så dåligt.
      Han ljuger förmodligen.

Men det handlade om att lyssna. När jag intervjuar folk är det lätt, men då frågar jag bara. Då är jag bra på att lyssna och fråga och att få folk att prata. Men efter ett tag på en fest brukar en sådan person bli rätt påfrestande.
      Det är inte så att jag inte vill lyssna. Jag är på allvar intresserad av andra människor. Ärligt alltså.
      Men ställer någon en fråga till mig, så att jag får prata om mig själv, blir jag så glad att jag glömmer bort det. Sen pratar jag för alltid. Samtalen förvandlas till en kamp för att få ordet. Om jag inte lyckas sitter jag tyst en lång stund och försöker lyssna på de andra.

Skäl nummer 3 att inte bjuda mig på middag:
Jag använder (alldeles) för många parenteser. Det säger kanske mer om mitt umgänge än om mig. Men i alla fall.