Heaven & Hell

Rekommenderar återigen Den gudomliga komedin till alla med sömnproblem. Här om natten vaknade jag i vargtimman och tänkte på jobb och skit. Jag tog boken, läste en sida och sedan orkade jag inte hålla ögonen öppna.
     Fortfarande är det en bra bok. Även att läsa. Men helvetet är bäst. Himlen är ännu mera sövande.
     Har tänkt mycket på varför det är så? Det är inte bara Dante som brottas med saken.

”Voices echo this is what salvation be like after a while.” Det är Dylan. I våras var jag i Italien och besökte bland annat Dantes grav. Inte där han ligger nu, men där han låg ett tag. Under kriget, tror jag. Det var väldigt trångt där. Underligt med tanke på att herr Dante knappast skulle ge sig av därifrån. Japaner och amerikaner knuffade mig. Bilden blev urusel. Sådant är också en del av upplevelsen antar jag.
     När jag gick i de gudomligt vackra kyrkorna där i Ravenna tänkte jag på Dylanraden. ”Hon sa: det måste va så här det känns när man vart kär ett litet tag” Så skrev jag i min anteckningsbok.

Jag själv (lägg märke till hur elegant jag placerar mig i samma soffa som kollega Alighieri) har också problem. När jag ska beskriva något skönt får jag krypspänningar i ryggraden. Jag ryser av obehag när jag läser det. Vad är det överhuvudtaget för mening med att prata om det som är bra? Hälsan tiger still. Den står still. Luften cirkulerar inte. Ingenting händer. Något som är dåligt däremot kan jag skriva länge om.

Min frisör fick sin semester förstörd av att läsa min Konsten att förlora. Han oroade sig hela tiden över vad min fru tänkte om Mats Hårds syn på sitt samboskap. Samtidigt är jag övertygad om att han aldrig skulle orkat läsa 300 sidor om mitt lyckliga liv med min fru. Konsten att vinna skulle den kunna heta. Och handla om Chelsea eller Barcelona.