100 skäl ...
... att inte bjuda mig på middag. Nummer 7: jag saknar botten.
Jag kan inte sluta. Så länge det finns mat äter jag. Så länge det finns dricka dricker jag.
Jag har en kompis som kommer från norra Stockholm och gick på Handels. Han skulle säga antagligen säga att utbudet styr efterfrågan när det kommer till mitt ätande. (Eftersom han bor i London passar den svengelska formuleringen.)
Han skulle inte kunna göra en lista som denna. Han är oklanderlig. Han äter precis så mycket han vill ha, han dricker inte mer än han tål och han kan prata med vem som helst och får dig att känna dig sådär uppskattad och intressant som du absolut inte är men som du önskar att du kunde få andra att känna sig.
Det kallas artighet, har jag hört.
Han har många andra goda egenskaper också. Han planerar till exempel sitt liv. Han ser framåt och tittar i kalendern. Han planerar in ledigheter och semester. Tänker på familjen och sätter av tid. Kvalitetstid.
Jag vill understryka att jag inte är ironisk nu.
Äta, handlade det om. Jag rensar alltså bordet. Går fram som en industridammsugare. Mer av allt. Nu. Så länge det finns mat äter jag. Jag låter bli potatis och ris såklart. Jag hänvisar till ett högt energiinnehåll och insulinpåslag för att döva samvetet men vad jag egentligen gör är att jag följer farsans råd från julborden vi var på när jag var liten. Varje gång vi närmade oss Skotteksgården i Ulricehamn sa han:
- Ät nu bara av den dyra maten, pojkar.
Och medan jag ratar fasta kolhydrater tömmer jag flaskor med flytande. Det värsta är att jag inte ens är tacksam. För efteråt går jag hem, studerar min profil i spegeln och önskar att jag inte ätit så mycket.
(En av lantmätarna jag såg igår var en kvinna. Kvinnliga lantmätare kallas för lantmätare. De kallas inte för lantmäterskor. Inte heller för lantmätarinnor. Lantmätare kan vara både kvinnor och män.)
Jag kan inte sluta. Så länge det finns mat äter jag. Så länge det finns dricka dricker jag.
Jag har en kompis som kommer från norra Stockholm och gick på Handels. Han skulle säga antagligen säga att utbudet styr efterfrågan när det kommer till mitt ätande. (Eftersom han bor i London passar den svengelska formuleringen.)
Han skulle inte kunna göra en lista som denna. Han är oklanderlig. Han äter precis så mycket han vill ha, han dricker inte mer än han tål och han kan prata med vem som helst och får dig att känna dig sådär uppskattad och intressant som du absolut inte är men som du önskar att du kunde få andra att känna sig.
Det kallas artighet, har jag hört.
Han har många andra goda egenskaper också. Han planerar till exempel sitt liv. Han ser framåt och tittar i kalendern. Han planerar in ledigheter och semester. Tänker på familjen och sätter av tid. Kvalitetstid.
Jag vill understryka att jag inte är ironisk nu.
Äta, handlade det om. Jag rensar alltså bordet. Går fram som en industridammsugare. Mer av allt. Nu. Så länge det finns mat äter jag. Jag låter bli potatis och ris såklart. Jag hänvisar till ett högt energiinnehåll och insulinpåslag för att döva samvetet men vad jag egentligen gör är att jag följer farsans råd från julborden vi var på när jag var liten. Varje gång vi närmade oss Skotteksgården i Ulricehamn sa han:
- Ät nu bara av den dyra maten, pojkar.
Och medan jag ratar fasta kolhydrater tömmer jag flaskor med flytande. Det värsta är att jag inte ens är tacksam. För efteråt går jag hem, studerar min profil i spegeln och önskar att jag inte ätit så mycket.
(En av lantmätarna jag såg igår var en kvinna. Kvinnliga lantmätare kallas för lantmätare. De kallas inte för lantmäterskor. Inte heller för lantmätarinnor. Lantmätare kan vara både kvinnor och män.)
posted by xx xx at 06:32
Tills jag bygger ett hem på internet campar jag på denna adress.
Kontakta mig gärna på
7 Comments:
Precis! varför ska man fylla magen med potatis när man kan äta sig mätt på delikatesser på julbordet?
Jag är som du. Äter så länge det finns. Hur mycket som helst. Jag vann en ätartävling en gång. Jag åt mycket mer än Stig Edfast. Tog lång tid för honom att smälta det. Att jag orkade mer än han...
:)
/Sofia M
Ligger nått grundläggande, nästan djuriskt i att äta mycket av det som är bäst och godast. Jag menar: köttbullar eller brysselkål?
Var det en ätartävling med obegränsad tillgång? Jag är starkast när tillgången är begränsad. Det väcker mera min tävlingsinstinkt.
Vänsterdojan, varför välja? Vi kan ta först det ena och sedan det andra.
Det var begränsat. Han och jag delade på en skål sellerimos, till nån kalvstek. Jag åt mer än hälten av moset (fast jag inte gillar mos) och han orkade inte äta upp det han tagit för sig. Det var en STOR skål.
Och sallad och grejer...
Starkt. Även ett race to the bottom är ett race man helst inte vill förlora.
Satt och klickade lite på internet och hamnade här i din blogg. Började lusläsa lite och måste säga att den var underhållande!
Keep it goin'.
kaer.blogg.se
Skicka en kommentar
<< Home