telefonterror

Har skrivit 20 nya inledningsmeningar till romanen. Orkar inte välja. Har sorterat dem i bokstavsordning med Words utmärkta funktion. Hjälpte inte. Bloggar istället.

Har lagt märke till en ny form av dåligt uppförande i telefon. I förra veckan ringde jag en kompis. Efter hej och sånt sades följande:
– Ringer jag och stör dig?
– Naä, alltså jag sitter och tittar på en film.
(Hon har givetvis inte ringt tillbaka, men det är knappast nåt att skriva om. Herregud, i så fall skulle internet vara fullt av besvikna bloggbrudar som rasar över att killar inte ringer tillbaka. Och så är det väl inte?)
En annan dag hände samma sak:
– Jag skottar snö på gården.
Genom alla tider har det funnits ett giltigt skäl att inte prata och det är "Vi sitter och äter". Ringer man mitt i maten vet man att man måste lägga på och återkomma. Likaså jobb. "Hinner inte prata. Jobbar." Helt OK. Sen börjar det flyta. Hur är det med en film? Är det okej eller inte? Och snöskottning? Var går gränsen? Ska jag prata eller inte?

Är det meningen att jag ska göra en prioritering av läget? Tillåt mig i så fall att ställa några frågor: Är det en DVD eller en film på TV? Kan du trycka på paus? Är det andra där eller är du själv? Är det en hyrfilm eller en du har hemma? Hur många gånger har du sett den?
– Jaha, kollar du nedtankade piratkopior av Vänner med dåligt ljud, förlåt att jag ringde.
– Jasså, det är en deprimerande Iransk film om människans utsatthet, kvinnans roll och hur kärlek kan växa i skuggan av ett yttre och inre mörker som aldrig visas igen, såg du Zlatan i helgen?

Hur mycket snö är det? Hur långt har du kommit? Är det blötsnö eller inte?
Jag vill inte göra prioriteringen. Inte när det gäller privata saker.

Jag kan inte låta bli att undra om det inte bara är en dålig ursäkt för att slippa. Beroende på vem som ringer kanske prioriteringen är en annan. Det skrämmer mig att veta att jag när som helst kan få reda på i vilken ordning jag prioriteras. När jag ringer SJ vill jag veta min plats i kön. Inte när jag ringer kompisar. Antingen kan du prata eller så kan du inte prata. Du bestämmer. Motivera inte tack. Jag vill inte veta.

Vad får jag höra nästa gång?
– Naeä, jag väntar på ett samtal från en mobiltelefonförsäljare, eller kanske nån som säljer kalsonger.
– Naeä, jag sitter och kollar gnuer på UR, kan jag ringa dig nästa vecka?
– Naeä, jag suger på en tepåse och läser Journalisten, kan jag ringa dig om tio år?
Det känns som en tidsfråga.