Kanoniseringen har börjat

Hittade den här texten i min dator. Skrev den veckan efter fotbolls-VM i ett annat syfte. När Fifa nu ger ut en sammanställning om VM som inte nämner Zidanes skalle på Materazzi, men väl hans nick som Buffon räddade känns den aktuell.

"Zinedine Zidane satte pannan i bröstet på sin motståndare och skallade sig själv ut ur VM-finalen. Materazzi reste sig snabbt. För många av oss andra tog det längre tid.
     Det var upplagt för hjältesaga. Den gamle skulle göra sin sista match. Han skulle sluta på topp, dra sig tillbaka med ännu ett VM-guld och i evighet kallas för vacker och elegant. Om 30 år skulle han göra reklam för impotensmedel och lotta hemmanationer i VM till lätta grupper.
     Så grep verkligheten in och skrev om manuset. Han var fem minuter från evig ära, och han brände det. Hjälten blev en skurk. Hela veckan har världen försökt förstå vad som hände. För det måste väl ha varit Materazzis fel. Han är ju dramats skurk. Det var ju så vi hade sagt. Eller?
     Myten finns i oss. Den finns i min son som är 5 år och frågar vad som hände på TVn. Den lever kvar i mig som är 36. Jag vill också att världen ska passa min bild av den. Onda och goda. Hjältar och skurkar. Det är psykologi på ett barns nivå.
     Förlåt. Jag ska inte skriva en B-uppsats om myt och verklighet, men det är bra att komma ihåg vilka krumelurer som styr dina tankar. En journalist och sportkrönikör umgås dagligen med dem ... "

Kanoniseringen av Zidane har bara börjat. Den insmickrande TV-dokumentären för någon vecka sedan var ett led. Om fotbollen behöver ett helgon tänker de tydligen inte låta verkligheten hindra dem.

Och när vi ändå är inne på personer som nu ska göras gudomliga, var det inte konstigt att Henke inte tryckte till någon motspelare med "ett löst slag av en öppen eller halvt knuten hand" i sin debut? Sådant händer ju i varje match på den nivån? Var det inte så dom sa?