Julbord

På vårt julbord finns numera allting. Sillar, sallader och soltorkade tomater. Köttbullar, älgfärsbullar revbenspjäll, dopp, skinka och leverpastej. Svägerskan ställde fram ett fat med kalvsylta. Inget fel i det. Det är julbord. Man måste inte välja vad man serverar. Man behöver inte stryka nåt. Vill du ha pizzabitar så var så god.

Så är det inte med en text. Du kan inte skriva allt som kommer upp i hjärnan. Du måste välja. Annars blir det för mycket. Man storknar. Orkar inte äta upp. Men dessa regler gäller inte just nu. Mina kära kollegor på tidningarna lagar just nu julbord i spalterna.

Generösast är DN. Shit vad det flödar över där. Det är lite fint, nästan. Jag ser framför mig hur stackarna som tvingats jobba över jul har tänkt: "vad fan, om jag ska sitta här på en tom redaktion så tänker jag skriva som jag vill, ingen språkvårdare ska stoppa mig. Less is kanske more, men more är i så fall ännu mera more. Nu jävlar ska här kokas ihop artiklar med krydda."
      Sedan har de gett sig hän. De har låtit fingrarna löpa fritt över tangentborden. De har blundat och kännt sig fria, de har drömt om Toscana, om starka solbrända människor i doftande landskap. Männen har kastat sina kavajer över skrivarna. Kvinnorna har tagit av sig skor och strumpor och hakat upp kjolarna. Med vintervita ben har de dansat fram i de ödsliga korridorerna i en rad med händerna på varandras höfter och sjungit: "Vi stryker inte, vi stryker inte. Allt ska med. Allt ska med."
      Tidningshusen vibrerar av otyglad skaparlust ända tills det ystra kongatåget möter en säkerhetsvakt med handbojor och batong. De tvingas alla visa sina passerkort och verifiera sin rätta identitet. Sakta men säkert återgår var och en till sin vanliga plats.