100 skäl att inte bjuda mig ... #9

Jag är självömkande typ.
Om jag måste nämna en förmåga som jag är riktigt bra på så är det förmågan att tycka synd om mig själv på ett sätt så att andra blir medvetna om det. Jag har utvecklat detta till en konst.

Att uttrycka missnöje om sin egen person och sitt liv är inte så lätt som du kanske tror. Du kan inte bara gå rakt in i ett samtal och börja klaga, då kommer folk att gå eller försöka byta ämne. Du kan inte heller vräka ur dig din självömkan utan vidare, det är att slösa ditt krut.

Olles crash course i självömkan.
För att få mesta möjliga effekt måste du ha en dramaturgi. Du måste utveckla detaljer, måla upp tänkbara katastrofscenarier som vore de redan faktum och ta ut sorgen i förskott. Framförallt får du aldrig, aldrig sluta tro på dig själv: det är dig som det är mest synd om! I de flesta fall är det enkelt, det är inte ens en fråga, men inte sällan kommer det människor vars släktingar råkar ut för tragedier eller som drabbas av sjukdom. Detta får inte stoppa din långa utläggning om varför det där telefonsamtalet från en av dina chefer eller liknande var så ansträngande att du blev tvungen att äta en allt för stor lunch och sedan bli på dåligt humör hela eftermiddagen tills du tröstköpte något på internet som du ångrade eftersom du hittade samma vara mycket billigare på en annan sajt och sen kunde du inte jobba på hela dagen! Fan!

Det viktigaste med självömkans dramaturgi är att slutpoängen inte får vara för bra. Om du har stora problem tycker folk synd om dig på riktigt. Då försöker de visa att de bryr sig ett tag, men om du fortsätter blir du konstig och svår. Riktiga människor med riktiga problem orkar ingen med. Vi blir rädda för sådana. Folk har nog med sig själva. Gå till en terapeut! Käka piller! Don´t fall apart on me tonight. Jag har nog med svårigheter sedan de flyttade sändningstiden för Vita Huset! Nej, en riktig slutpoäng ska visa att du tycker synd om dig själv, utan att du blir konstig.

Genom att på detta sätt förstora upp alla dina triviala problem och servera dem som små historier där du är huvudperson och berättare och där den underliggande storyn alltid är att Du är värd något bättre och att Världen är emot dig, kan du ägna dig åt självömkan i flera år utan att folk blir rädda för dig. Visserligen tycker de att du är en sorglig typ, men du är inte konstig, och därför tror de att du kanske en dag kan ha något kul att säga. Och tror de inte det så kan du få vara med i gänget i alla fall eftersom rätt många med åren blir konstiga eller skaffar konstiga sambos, och det behövs alltid folk som är med och fyller startelvan.

5 steg till självömkan
1. använd dramaturgi
2. fokusera på detaljer
3. förstora triviala problem
4. tro på dig själv
5. peka på världens orättvisa

Självömkan är en mycket oattraktiv egenskap. Sa jag det?

Många tror att självömkan av detta slag är ett sätt att väcka folks intresse och använder det följdaktligen som en väg till social framgång. Vi surar över våra liv för att andra ska komma och dra upp oss. Det är vi som är de riktigt sorgliga typerna.

För ett tag sedan märkte jag hur jag slrev i ett mejl till en läsare och gnällde över att jag var sjuk.
– Bli frisk då, svarade läsaren.
– Just det, tänkte jag. Det är smartare att bli frisk, än att gnälla inför folk som faktiskt gillar mig.
Sedan gick jag till bloggen och fortsatte min självömkan på den. Detta var nummer 9, tror jag. Eller 10. Inte ens det kan jag klara av att hålla reda på.

PS. Snyggt mål Henke! DS.