Pissa i papperskorgarna

För några år sedan när jag gick av bussen vid Årsta torg slog bakdörrarna igen runt barnvagnen när jag skulle gå av. Bussen började åka. Jag stod i bussen, Sam var utanför i vagnen. Jag höll i den.
    Givetvis började jag leva jävel och trots att bussen var gammal och dålig hördes mina skrik fram till chauffören. När jag kommit ut sprang jag fram till förardörren och knackade på.
    – Såg du inte att jag var på väg av med en barnvagn?
    – Du måste trycka på knappen sa chaufören.
Han syftade på knappen som gör att dörren är extra länge öppen.
    – Det gjorde jag, sa jag.
    – Ja, skyll på knappen då, sa föraren.
    – Vad sa du, sa jag. Det är väl du som kör bussen.
    – Prata med knappen, sa föraren och körde iväg.

Nu ska Storstockholms Lokaltrafik höja priserna igen. Dessutom ska de ta tillbaka zongränserna och jag blir så trött att jag inte ens kan formulera mig kort. Jag bara spyr ut denna text. Zongränserna var en mycket bra spegel av hur Stockholm – Lillstockholm alltså – omgärdade sig med murar. Gränserna var alltid dragna mellan hyreshysområden och villaområden för att folket i hyreshusområdet skulle tvingas betala mer för att komma in till Lillstockholm än de som bodde i villa och ändå hade bil.
     När biltullarna infördes togs zonerna bort och biljettpriset sänktes. Hej vad folk åkte buss. Nu är biltullarna borta. Nu ska stadsjeeparna ta över och folk utan bil ska stanna hemma i sina hyreshus för att åka buss har ingen jävel råd med när de nya priserna träder i kraft.

För två veckor sedan var jag i Borås och tog min gamla skolbuss nummer 150 hem från krogen. Det kostade mig 30 spänn. Jag hade räknat med 20.
    – Va. Varför ska vi som kommer från Frufällan diskrimineras. Det är ju för jävligt sa jag.
    Så kom jag på mig själv. Man får inte säga sånt. Då får man stryk. Man får inte prata med folk. De blir förbannade. På främsta passagerarsätet satt en extra busschaufför. Jag trodde att han skulle kasta ut mig. Men i stället skrattade han. Föraren också.
    – Ja, visst är det, sa han.
    Sedan stängde han dörren och körde. I bussen log folk mot mig. Jag förstod att jag bott för länge här i Lillstockholm.

I Årsta åker man en hel del buss. Om man vågar. Bussarna är ofta riktiga vrak. Förarna också. Fler än en gång har jag vacklat när jag kännt deras spritstinna andetag.
    Men även de nyktra kör illa. På väg hem från en fotbollsmatch med min son var bussen så full att föraren lät folk stå överallt i gången. Vi hamnade längst fram. Eftersom föraren som vanligt angjorde varje hållplats som om den var en total överraskning var jag livrädd att folkmassan skulle trilla och krossa Sam och mig.
    När så chauffören lät bussen rulla nerför Hjälmarsvägen i 65 km/h (jag kollade mätaren) sa jag till honom att det faktiskt är 30 på den sträckan.
    – Det är inte mitt fel, sa föraren. Bussen är för full.
    – Vad säger du sa jag, du kan väl bromsa.
    – Vill du att jag ska bromsa? Med så mycket folk i bussen? Vill du det?
    – Jag vill att du ska hålla hastigheten, sa jag. Följa trafikreglerna.
    – Det är inte mitt fel att bussen är full, sa han. Ni ville ju åka med.
    – Du är ansvarig för bussen och passagerarna. Först tar du emot för många människor och sedan kan du inte ens styra bussen. Om du är kapabel att stanna så ska jag be att få kliva av.

Om de ska höja priserna så kräver jag att de skärper sig. Från och med nu är det nolltolerans som gäller mot SL och Connex och Busslink och alla inblandade. Från och med nu tänker jag hämnas och jag uppmanar alla att delta. Var och en kan säkert hitta egna sätt att bedriva sin motståndsverksamhet. Betala med ojämna pengar, plinga vid fel hållplats, vinka in bussen men gå inte på, ha aldrig busskortet framme, pissa i papperskorgarna eller gör vad fan du vill! Skiter de i oss så pissar vi på dem. Skulle du få problem vet du vad ni ska säga:
    – Det är inte mitt fel. Prata med knappen.