Linda

Jag såg Linda Bengtzing idag. Jag trodde att hon bara var en tjej men min kompis sa att det var Linda Bengtzing.
     – Oj, tänkte jag, hon såg större ut på TV.
     Det syntes att hon var en stjärna, men jag hade föredragit att det inte var Linda Bengtzing. I så fall hade jag varit först att upptäcka henne. Ungefär som Columbus upptäckte Amerika fast det redan fanns folk där som hade upptäckt att de fanns där för länge sen. Nu var hon redan upptäckt.
     Linda Bengtzings första skiva heter Ingenting att förlora vilket låter lite som min debutbok. En gång har hon sjungit duett med Glenn Hysén och igår, när jag satte upp en ny bokhylla, så hittade jag boken Hyss och allvar med Glenn Hysén och om det är någon bok som jag undrar hur jag orkade läsa är det den. Språket i den är ytterligt fattigt (till och med värre än i det här inlägget) men det som verkligen skrämmer mig är att jag inte kommer ihåg när jag tillät Linda Bengtzing att bli en del av mitt medvetande för jag var helt klart inte en del av hennes. Jag noterade varje steg hon tog och hon noterade inte ett enda steg som jag tog. På samma sätt har jag skrivit om henne i min blogg men hon har inte skrivit följande i sin blogg:
     "Idag såg jag ensam blekfet man som drack öl vid fyratiden. Sen kom en annan man och han hade inget hår. Jag vet inte vilka de var. De såg ut som om de satt inne på sanningen."
     Det påminner mig om när jag träffade Carolina Gynning i toakön på ett flyg till Italien. Vi var två i pers. längst bak i planet och det drog ut på tiden. Hon hade en stor klocka. Jag sa:
– Vilken snygg klocka.
– Tack, sa hon.
– Tja, man kanske skulle skaffa sig en klocka, sa jag.
– Ja, sa hon. Det är bra om man vill veta vad klockan är.
     Sedan pratade vi inte mer.