Krönikor i Metro

Bögboll Publicerad 06-03-18

Jag växte upp i en heterosexuell ort med namnet Frufällan. Där fanns både ICA och post, och vid fotbollsplanen låg en fabrik som hette Eiser Strump. Frufällans IF tränade på grusplanen som konstigt nog aldrig kallades Strumprullarvallen.
      I Frufällan hade alla män kvinnor. Till varje pappa fanns en mamma. För oss killar fanns det tidningar i skogen med helt andra kvinnor. De kunde aldrig vara mammor!
      På väg hem från fotbollsplanen gick vi ibland förbi Jannes hus. Janne var bög. Det visste alla. Storebrorsans kompisar förklarade:
      – Han känner en frisör. Varje helg sitter han på akuten med tjugo stygn i röven.
      Janne-bög hade träskor och var aldrig med och spelade.

Innan jag flyttade till den kungliga huvudstadshålan var mitt liv i stort sett helt böglöst. I min skola fanns inga homosexuella. I biologin pratade Baffen aldrig om den "problematiken". Den var aldrig aktuell.
      Ordet bög var nåt som stod skrivet i toaletter och gångtunnlar. Janne var förstås ett undantag men han övergav Frufällan fortare än posten, och därmed var "problemet" ur världen.
      Idag inser jag att jag blundade. Jag valde att ignorera att det fanns män som inte tände på nakna kvinnor som jag. Och jag levde i en miljö där det var möjligt att göra det.

För några år sen gjordes en enkät bland svenska idrottsförbund som visade att de flesta inte diskuterade homosexualitet. En vanlig förklaring var att "problematiken aldrig varit aktuell". Dagens enkät bland allsvenska herrar visar att "problematiken" fortfarande inte är aktuell.
      Översatt till svenska betyder det:
      "Det finns inga bögar här."
      Människor som inte finns. Det är en grymmaste formen av diskriminering. Den som inte finns har inga rättigheter. Han är inte aktuell.
      Egentligen hade jag velat skriva en ironisk och rolig text om fotbollens homofobi. Jag kunde citerat Mats Hård, mitt eget alter ego, och skrivit: "Alla svenska fotbollspelare vill komma ut i Europa. Att komma ut i Sverige är tabu."
      Jag kunde gjort narr av Bryan Robson och Liston Söderberg. I kväll hade vi tittat på schlagerbögarna och sedan sovit gott och glömt "problematiken".
      Men sen tänkte jag på alla ungar som sitter på T-banan med knickers och fotbollsstrumpor idag. Barn som älskar fotboll men som känner att de inte passar in i laget för att de har blivit kära i en lagkamrat. Då fick jag dålig smak i munnen.

Fotboll är en plats där döda värderingar tillåts ligga och ruttna. Fotbollen, och jag menar både omklädningsrum och läktare, är så långt efter resten av samhället att jag 2006 känner mig tvingad att skriva följande självklarhet i Sveriges största morgontidning:
      Fakta: Bögar finns. Bögar spelar boll.
      Att de inte syns är resultatet av en kultur som systematiskt ignorerar dem och hindrar dem att erkänna sin sexualitet.
      Fakta: År 1993 spelade engelska toppspelaren Justin Fashanu i Allsvenskan med Trelleborg. Han flyttade till Hearts men när han kom ut som homosexuell fick han sparken från den skotska klubben. Han förföljdes av både familj och media och fyra år senare tog han sitt liv. Varken förr eller senare har någon elitspelare i England eller Sverige kommit ut.
      Men Justin Fashanu är inte den ende. Han kan inte avfärdas som ett undantag.

När jag idag söker efter Janne hittar jag honom inte. Brorsan vet inte heller vart han tog vägen. Jag undrar om han hade velat kasta träskorna och ta plats i backlinjen. Jag minns inte att någon frågade.


Var ska du se matchen? Publicerad 06-06-03

Frågan träffade mig rakt i magen. Mitt svar var svävande. Så tomt på innehåll att det hade platsat på landslagets presskonferenser. Efteråt fortsatte frågan att gnaga: Var ska du se matchen?
      Det var i onsdags. På lunchen hade Patrik och jag köpt samlarbilder och album. Han fick Kim, jag fick Henke, båda fick Svensson. Patrik och jag såg premiären 2002 mot England i min lägenhet. När spelarna tågade in åt vi frukost med saltgurka och böckling. Jag glömmer det aldrig, Mjällbys blick under nationalsången, chocken över att Svensson var petad.
       Nu sa Patrik att den och den skulle se matchen ihop. En radiostation skulle visst ha fest med storbild och käk. Det kanske vore nåt? Jag tänkte mig en pub full av hårdrockare, mumlade nåt om att ta en match i taget och sa att vi skulle höras.
      Den förste som frågade var Martin. Det var i januari. Han skulle resa utomlands och ville vara förberedd. Martin och jag har en historia. Vi låg i en hög på golvet redan när Andreas Andersson nätade i Istanbul. "Vi ska till Japan!" skrek vi. Det slutade med att vi såg ett stolpskott i en lägenhet på Söder där jag sedan aldrig satt min fot.
            "Var-ska-du-se-matchen-ångesten?" startade när jag insåg att jag var torsk på biljetter och har legat och pyrt hela våren. Nu har den exploderat. Folk verkar ha så bra VM-planer. Några har bokat det bästa bordet på det fräschaste stället med den största TVn. Några har det skönaste gänget, stora ölflak och nykomponerade spellistor med fotbollslåtar i sina datorer. En gör om hela lägenheten till VM-studio. Allt måste bli rätt. Alla vill ha en härlig VM-sommar.
      Var svensk minns var han eller hon såg straffarna 94 och ingen vill riskera att missa en sån upplevelse. Om Sverige går till semifinal vill jag inte minnas hur jag satt ensam framför TVn, skickade SMS och skrev JAAAAAA!!!! på nåt loser–forum. Men jag vågar inte säga ja till inbjudningar. Tänk om det dyker upp ett bättre alternativ? Jag är livrädd för att hamna bland folk som säger "det är ju bara ett spel."
      Kanske ska jag ordna nåt? Tänk om ingen vill komma för att min TV är för liten? Det är samma ångest som vid nyår men VM är värre. Hur länge kan jag vänta med att svara? Tänk om jag inte kommer in på puben utan måste kisa genom ett skyltfönster. Eller stå på 4:an buss och lyssna på radio, på väg till en annan krog där jag bara kanske får plats.
      Igår försökte jag intala mig själv att det är fotbollen som skapar upplevelsen och inte lokalen. Om vi vinner blir alla platser paradis. Vi utanför expertbutiken dansar i regnet. Främlingar omfamnar varandra på bussen. Sossar och borgare, svennar och blattar, alla blir vänner när Svensson sparkar stolpe in.       Det höll en timme. Sen ringde Anders.
       En morgon för fyra år sen gick han och jag över Västerbron med var sitt sexpack och mumlade: "Vi vann dödens grupp. Vi vann dödens grupp." men Anders har just fått en dotter och varit lite offside ett tag. Nu ställde han samma fråga och pratade om en bordsbokning nånstans.
      Jag fick ont i magen. Är det bra? Finns det plats? Ska du dit? Han svarade svävande. Vi ska höras.



Experterna tråkar ut mig Publicerad 06-05-20

Kommer du ihåg hur det var förr? När du kunde sätta dig framför TVn, säga till nybörjarna att vi håller på de gula och ska göra mål till höger, ha kul tills ni förlorade och sen skylla allt på Ingesson. Den tiden är förbi. Idag ska alla vara experter. Fotboll har blivit fint.

       I veckan var det fotboll på TV. I Superettan tog GIF Sundsvall emot Trelleborg. Föräldramöte gjorde att jag missade delar av första halvlek. Kanske var det lika bra eftersom Giffarna åkte på stryk men jag skrek åt det lilla jag fick se.
      Senare på kvällen var det Arsenal mot Barcelona. "Århundradets match". Jag skrek inte en enda gång. När jag tittade på min pulsklocka visade den knappt över vilopuls. (Bara då kommentatorn under sitt 90 minuters konstanta babblande tjatade om nån "regissörspinne" blev jag upprörd.) Några gånger sa jag "oj" när Henry eller nån annan fick iväg ett av sina stenhårda skott eller slog en passning som skulle platsat i VM i biljard. Annars var matchen trevlig. Som en middag. Gott vin, trevlig konversation, ingen berusning.
      På middagar finns också experterna. De som ska förklara ihjäl allt. Du vet, de som inte bara kan äta en chokladbit utan att prata om hur många procent av vilken böna som vuxit på vilken del av Madagaskar. Eller Whiskey. Milda makter. Var 35-åring i landet ska föreläsa om vilka kor som måste pissa i vilken torvmosse för att det ska bli rätt arom på rökigheten. Öl är också sönderkramat. Snart säljs Pripps blå för dubbla priset med ett litet texthäfte som beskriver ölets unika karaktär och historia. Förr var det bärs, vin, sprit och godis. Nu är det finkultur och vetenskap och jag mår illa redan innan jag fått det i kroppen.
      När en billig stadsdel blir dyr och övremedelklass kallas det gentrifiering. Som det som hänt på Södermalm, där priserna höjts så att de som bodde måste flytta. Kvar bor rika 40-talister och kids med mössa och smal-jeans som sitter framför datorer och designar. Men allting gentrifieras. Nu är det fotbollens tur att kastreras av medelklassexperterna och för dem duger inte svensk fotboll.
       "Man blir bortskämd av att se spansk fotboll på TV", säger de.
      Tidskriften Offsides VM-special damp ner på hallmattan igår; DN-kultur möter fotboll, författad av Herr von Oben och tämligen könlös. Som en komplett vinguide till Moseldalen. Du kan lika gärna stanna hemma, för efter den finns inget kvar att upptäcka. Och alla breda medier härmar specialmedierna. Fler och fler experter ska analysera och komma med fakta och kuriosa. Vi får inte bara titta och vråla. Vi måste lära oss. Vi måste förstå. Vi måste veta hur vindruvorna trampas och hur löpningarna ska tas. Till slut serveras vi en redan färdigtuggad sörja som de påstår är jättegod gourmet-mat.
       Jag tappar matlusten. Kalla saker för vad de är!
       Fotboll är inte Operakällaren och årgångsvin. Fotboll handlar om att mina elva spelare ska spöa skiten ur dina elva. Motståndarna ska ner i gräset. Bollen ska in i mål. Sen ska vi dansa i fontänerna när vi vinner och fylla dem med våra tårar när vi får stryk.

Cornelis sjöng: "Du dricker vin för njutningens skull men jag gillar vin, för då blir jag full." Nåt sånt är det jag menar. Jag har inget emot bra fotboll, men jag tar hellre en käftsmäll i 90:e minuten på Idrottsparken än en bekväm 3-0 seger på Camp Nou. Då känns det att man lever.



Tjocka spelare är inte kul Publicerad 06-06-15

I lördags bytte jag till mig en samlarbild på Portugals Nuno Valente. "Kolla!" sa jag och pekade på dubbelhakan, "Han är tjock!" Alla reste sig för att titta och skratta, utom en kille på andra sidan rummet. Han hade mage och satt kvar på sin stol. Jag skämdes.
      Varför är det ok att mobba människor som fått viktproblem bara för att de spelar fotboll? Det händer inte bara nu under VM. Offentlig mobbning av tjocka fotbollspelare sker hela tiden. Många kan inte se Tomas Brolin på bild utan att snacka skit om hans kropp.
      Antagligen är det skadeglädje som gör att vi män tycker det är extra roligt att mobba fotbollsproffs. De har tunnlat oss hela vår barndom, tagit de snyggaste tjejerna och dessutom blivit miljonärer. Därför ger vi igen på alla sätt vi kan.
      Jag gillar Tomas Brolin. När jag ser bilder från 92 och 94 sitter jag med ett lyckligt flin. Jag är lika kort, lika gammal och lika butter som Brolin, och när han gjorde sina sista matcher i Crystal Palace led jag över att han var på väg att ta slut medan svenska och engelska medier gjorde narr av honom. Jag gillar Paul Gascoigne också, och Maradona och Ronaldo med. De är människor som kan göra vad som helst om de vill. Människor som måste känna lust för att lyckas, och som mobbas för sin övervikt.
       När jag var 20 lät jag sy upp en frack. Jag trodde väl att nobelpriset väntade runt hörnet. Fyra år senare, när jag skulle gifta, mig var byxorna redan för trånga. I hela mitt vuxna liv har jag varit tjock. Nobelpris fick jag inte heller, men lite latin lärde jag mig: Obecitas. Det betyder fetma. Det var jag det. Förstod jag inte det själv så fanns det gott om folk som upplyste mig om saken. Tack så mycket.
      Kvinnor träder fram i media och talar om sina ätstörningar så ofta att man lätt får uppfattningen att sjuka kroppsideal är förbehållet tjejer. Den som vill hålla fast vid den världsbilden ska inte gå förbi en affär som säljer proteinpulver, eller studera män i ett omklädningsrum. Män är också sjuka, elaka och kontrollerande. Jag vet hur det känns att inte vilja duscha i grupp. Jag vet hur det svider att säga nej till fotboll bara för att slippa riskera att få spela i laget utan tröja med det vita, kalla fläsket skumpande. Jag vet hur svårt det är att gå ner.
      Efter 12 års äktenskap med en dietist går jag förvisso åter i den där fracken, men fan vad jag har hatat min kropp alla år då vågen vägrat vända nedåt. Därför borde jag veta bättre än att driva med Valente. Att göra sig lustig på en tjock människas bekostnad är lågt. Det är billigt och det är elakt. Och elakheten träffar alla överviktiga. Även de som aldrig blev proffs.

Till sist en helt annan sak. Rapporteringen från svensklägret i Bremen är stundtals läskig. Den journalistiska kvaliteten håller skoltidningsnivå och populismen liknar pöbelmentalitet. Redaktioner har kastat omdömet i papperskorgen för att kunna tillfredsställa så många läsare som möjligt.
      Prostitutionen i samband med fotbolls-VM har verkligen fått ansikten. Se deras bildbylines i en tidning nära dig.



Fotboll och horor Publicerad 06-03-04

För några år sen reste jag österut med en supportergrupp från Sverige. Vi skulle följa jakten på "en plats i Europa". Jag hamnade på resan av en slump och kände inte resten av gänget speciellt bra. Jag chockade dem när jag sa att jag var gift.
      – Och hon lät dig åka!
      Det var en riktig fotbollsresa. En sån som killar gör. Vi slog vad om vilka som skulle hamna i fyllecell. Bakfyllan sköts på framtiden med hjälp av mer öl. Vårt lag spöade skiten ur de andra soporna och på kvällen hade några killar sex med prostituerade.
      I början mådde jag otroligt dåligt i gruppen. Jag intalade mig att jag var bättre än dem. Jag höll mig för mig själv, gick på finare restauranger, drack öl som inte var det billigaste och läste en bok.
      Inget hjälpte. Jag var en del av gruppen oavsett om jag gillade den eller inte. Jag blev tvungen att välja: Antingen sätter jag mig på min höga häst och har skit-tråkigt, eller så låter jag folk stå för sina egna gärningar och försöker ha kul utan att bry mig tills jag kommer hem igen.
      Jag behövde ingen lång betänketid.
      – Jag har väl ingen möjlighet att påverka nån annans handlande?
      I bussen på hemvägen summerades resan. En av killarna hade ropat hejaramsor under penetrationen. En hade behållit sin fotbollströja på. Vi trakasserade dem för att de inte använt kondom och skämtade om att de skulle tappa kuken. När vi närmade oss riktnummerområde 08 yttrades de klassiska orden: "What goes on in war, stays in war."
      I sommar är det fotbolls-VM. Att köpa sex är lagligt i Tyskland och få kan ha undgått diskussionen om prostitution i samband med VM. Rapporter talar om att landet förbereder för en invasion av prostituerade. Bordellerna bygger knullbås längs Autobahn.
      På TV4 i veckan fick VM-talesmannen, den förre förbundskapten Rudi Völler frågan om prostitutionen. Han skrattade bort den och vände ryggen åt kvinnan bakom mikrofonen.
      Svensk Fotbolls Lars-Åke Lagrell har också fått frågan. Han har åtminstone svarat, men svaren är märkligt defensiva.
Idrotten ska sköta sitt och politiken sitt och prostitution är ett politiskt problem.
      Visst. Han har rätt. Flera av kvinnorna som säljer sig åt svenska fotbollsfans i sommar jobbar kanske i Bryssel just nu. Men Lagrell gör det för lätt för sig. Det finns inga vattentäta skott. Och när fotbollen vill ha pengar och nya arenor är de alltid noga med att odla nära relationer till politiker.
      Så. Politik eller inte. Prostitutionen har landat i FIFAs knä. Nu måste de göra nåt med bollen.
       Lagrell fördömer prostitution i allmänna ordalag. Han gömmer sig bakom andra politiska makthavare som Jens Orback och Bosse Ringholm och duckar för sitt eget ansvar. På svenskfotboll.se skriver han att "FIFA har mycket små möjligheter att som frivilligorganisation påverka lagstiftningen i ett land." Det är ett ynkligt sätt att frånsäga sig makten och passa frågan vidare uppåt. Ett klassiskt politikertrick.
      Men vem är jag att kasta första stenen? Varför skulle Lars-Åke gå fram till Völler, Blatter eller Johansson och säga ifrån när jag inte vågade göra det till mina kompisar?
      Och ärligt talat: Vem lyssnar på Lagrell?
       De människor som spelar roll är de män som är nära.
De som åker i bussarna och limousinerna när frågan dyker upp: "Ska vi fira segern med en 16-årig rumänska?"
      De män som väljer att vara nyktra nog att säga nej.

Efter VM har de röster som talade om prostitutionsproblematiken varit tysta. Jag undrar saknar de uppföljande reportagen. Det saknas många kritiska frågor.

alla hjärtans dag

Utdrag ur ett utkast till kommande bok. Allt material tillhör Olle Svalander och får ej återges eller kopieras utan tillstånd.

På tisdagskvällen föll det snö. Inte riktiga flingor utan enstaka kristaller som inte syntes, men som yrde omkring i ljuset från gatlyktorna på Esplanaden och stack i ögonen när jag gick genom stan. I skylfönstren hängde hjärtan. Hjärtan av choklad, hjärtan av plast, hjärtan av socker och gelatin. Överallt hjärtan. Handlare som försökte tjäna sina tusenlappar på människors dåliga samveten. Konstgjorda hjärtan för de som inte vågar älska förrän de vet säkert att det är hopplöst.

Jag har alltid trott att det skulle gå över. Först när jag blev 20, sen när jag blev 25. Och absolut efter 28 när jag var säker på att livet skulle ta slut. Hjärtat som aldrig slutar förälska sig. I tonåren var det normalt. Sturm und Twang, ett ständigt stånd. Sedan sa de att det skulle sluta, eller så sa de inte att det skulle sluta, men ingen sa att det skulle fortsätta när man var över 35 och i ett förhållande eller inte i ett förhållande. Hjärtat som vill ut ur kroppen. Vad kroppen vill behöver jag inte ens prata om, men det är i hjärtat.

En blodig rastlös muskel som aldrig kan vara still. Som längtar tillbaka. Den vill ha den första kärleken igen och igen, men den får aldrig uppleva den för ingenting är som den. Inte ens den första kärleken är som den första kärleken. Och allt det har du hört, men ingen sa att det skulle fortsätta eller vad du skulle göra åt det. Därför gör du på ditt sätt. Du fyller på med skit för att begrava det. Skit finns det gott om. Du vet inte om alla gör så eller om det bara är du, men det fungerar i alla fall inte. Under all skit fortsätter hjärtat att slå och varje gång rätt eller fel person kliver in i ditt liv sliter det skitiga hjärtat sig ut ur bröstkorgen. Det landar i snön och gruset framför dina fötter där det rycker och slår tills du lyfter det i dina egna händer, stoppar in det igen och tätar sprickorna med kramsnö och hoppas att den ska frysa till is.

(Jag är av den gamla sorten. Jag säger hjärta och skit. Ingen skriver sånger om kemikalier och kromosomer. I alla fall inga som är värda att spelas. Fina ord och förklaringar är just sån skit som folk använder för att täcka över. Men det är hjärtan de hänger upp i skyltfönstren när de vill nå din själ eller din plånbok.)

Att frysa ner det funkar inte heller. Så fort hjärtat hittar ett lufthål, en spricka, pressar det ihop sig och trycker sig ut. Det räcker att en programledare med smala läppar frågar om du är lycklig för att det ska börja pressa. Det räcker för helvete med att hon tar av sig mössan eller lyfter en tekopp med båda händerna. Ett fruset hjärta kan inte välja, det måste ta varje chans. Och du är bara så rädd för vad som ska hända om isen smälter.

Divor och dykningar i Serie B -Om Crotone FC

Nummer nio i bortalaget hade blont hår i page och vältränade lår. Han vinkade professionellt när speakern ropade upp hans namn. Publiken buade. Några minuter in i matchen förstod jag varför. Var närkamp med nummer nio inblandad slutade antingen med att han vann den eller att han låg i gräset. För det mesta med frispark som följd. För att vara en så stor spelare hade han väldigt svårt att stå upp.
      De gånger domaren inte gick på hans dykningar så jobbade han aldrig hem förrän han hade fixat håret. Han visade tydligt att han tyckte han var för bra Serie B.
      För publiken i Crotone, som aldrig sett sitt lag i högsta serien, var han ett givet hatobjekt.

Det var omgång nio, Crotone hade inlett hyggligt och låg i mitten av tabellen, motståndarna Mantova var ett topplag. Jag var i Italien för att koppla av från böcker, jobb och fotboll som snurrade i huvudet och för att äntligen umgås med familjen, men när det visade sig att vår restresa tagit oss till en regnig turistfälla så gick det inte att låta bli fotbollen i alla fall. Crotone låg närmast. I bilen frågade min fru vad man ropar på italienska läktare. "Va fan culo," svarade jag. "Vad betyder det?" sa hon. "Det märker du", sa jag.

"Crotonefans, very-crazy", sa mannen i biljettluckan och pekade på en karta över stadion, "Crotone fans, crazy-but-not-very-crazy", fortsatte han och pekade på en annan sektion.
      En timme senare satte vi oss där med Sam i knät och såg hemmalaget öppna matchen med ett stiligt men ineffektivt passningsspel. Mötet bar skitmatchens märke. Crotone höll spelet uppe, Mantova höll det nere, lagen var ständigt halvfarliga i sina anfall, inte mycket hände.
      "Vilka är Elfsborg?" frågade Sam. Han är fem år och väldigt lik sin pappa. "Vi hejar på de mörkblå och röda", sa jag. "Nej!" ropade Sam när de mörkblå och röda missade ett skott. "Va fan culo", sa gubbarna runt omkring oss. Snart gjorde Mantovas nummer nio ännu en dykning och sen dribblade Juric, hemmalagets bäste, för länge och förlorade skottläget.
      "Va fan gör du?" skrek jag. "Nej!" skrek Sam.
      Inte förrän en kvart in andra halvlek lyckades Crotone. Som i alla skitmatcher skedde det efter en fast situation, men just då var vi alla very-crazy.
      Om jag fått en euro var gång mitt lag tagit ledningen och spelat bra men inte lyckats döda matchen skulle jag inte behövt åka på restresa, nu hände det igen. På den toviga planen kämpade Crotone vidare. På den blöta betongläktaren muttrade publiken "va fan culo". Mantova tryckte på.

Crotone ligger under sulan på den italienska stöveln vid den vackra ioniska kusten. Det är en mycket gammal stad med en historia av kulturellt utbyte med det antika Grekland. Under andra världskriget utsattes så Crotone för det allierade truppernas bombraider och den stad som nu reser sig bär få spår av antik skönhet. Längs stranden, intill det blågröna havet, har man byggt motorvägar och raffinaderier. Delar av staden påminner om Sundsvall eller Borås och den skulle nog aldrig hamna i DNs resebilaga. När vi kom dit möttes vi av ett kyligt duggregn. Jag blev omedelbart djupt förälskad.

Sex månader senare, i Rimini, står jag bland very-crazy fansen och pratar med Enrico som är sportjournalist på Crotones lokala tidning. "Vi kommer spela 3-4-3 med zonförsvar", säger han och hans son Giuseppe översätter. Giuseppe har stuckit från stan och flyttat norrut, till den rika delen av Italien, men har kommit för att se matchen tillsammans med sin far. Giuseppe är smal med svart krulligt hår och väldigt lik sin pappa.
      "Jag kan ingenting om spelarna", säger han. "Jag vill bara att vi ska slå de där andra och ta oss till kvalet." Inför möjligheten att Crotone skulle få ta emot Juventus och Milan lyser hans ögon. Enrico pekar ut spelarna i laguppställningen: "Juric är bra", säger han.
       Rimini blev också sönderbombat men här står inga industrier på stränderna, bara hotell. Riminis klubbmärke har en delfin. Crotones har hajar. Enrico säger att klubbarna är som syskon.
      Tyvärr börjar det illa för hajarna. Efter bara några minuter rycker delfinernas anfallare i straffområdet och blir kapad av en övertänd försvarare. Straffen är onödig, korrekt och välplacerad. Resten av matchen försöker Crotone falla så fort de kommer in i straffområdet, vilket inte är ofta. "Vi spelar fin fotboll", säger Enrico, "men det händer ingenting". Om jag fått en euro var gång jag sagt så om mitt lag skulle jag kunna köpa den vasse avslutare Crotone behöver. I slutet av första halvlek blir Juric dessutom utvisad efter två gula kort.
      "Simulazione", säger Enrico. "Rimini backar bara hem", säger Giuseppe. "Det är svårt att spela mot." Om jag fått en euro var gång …

I sista övertidsminuten har Crotone en boll som smiter precis utanför bortre stolpen. Enrico håller upp tummen och pekfingret för att visa hur nära det var, men några mål blir det inte. Även denna dag går Crotones fans hem med sänkta huvuden. Lika sänkta som sist jag träffade dem. "Såg du Crotone-Mantova?" frågar Enrico. "Si", svarar jag och suckar åt minnet.
      Det var såklart nummer nio som låg bakom det. Han tog emot bollen utanför straffområdet med ryggen mot mål. Gjorde en fint, vände och föll över ett ben som aldrig vidrörde honom. Domaren blåste frispark. "Va fan culo", skrek alla very-crazy fans, och alla crazy-but-not-very-crazy fans också. "Nej!" skrek Sam. Crotones målvakt ställde upp muren, blev osäker, tog ett steg mot mitten av målet.
      Några minuter senare byttes nummer nio ut. Han vinkade professionellt. Publiken buade. Jag minns de sammanbitna ansiktsuttrycken på alla inte-längre-crazy fans som gick hem i duggregnet. Med två händer gör jag tecknet för dykning. "Si, si", säger Enrico, "simulazione". Han skakar på huvudet. "Vi skulle ha vunnit den matchen."

Publicerad i "Halvtid" nr 1 maj 06 Crotone har haft en tuff inledning på årets säsong. Men på grund av domen mot några av Serie As klubbar får de åtminstone möta Juventus på hemmaplan.

En boråsare i Stockholm (1)

När jag för några år sen jobbade en sommar på Sveriges Radio myntades uttrycket att sommaren vilar på fyra B:n: brudar, bönder, blattar och bögar.

Bakom det skenbart diskriminerande uttrycket ligger en trist verklighet. Resten av året fylls nämligen sändningarna av gubbarna. Men när maktmännen tar semester får kvinnor och minoriteter plats framför mikrofonerna. Sedan kommer Pridefestivalen. Och bönder har ju ofta något att klaga på. Regnar det inte för lite så regnar det för mycket.

Apropå regn så kom jag att tänka på det uttrycket i somras när jag satt på en bar här i Stockholm med andra boråsare i exil. Vi var där för att se på Elfsborg. Tidigare har jag och mina kamrater gömt oss i hörnen på sunkiga sportbarer när det vankats fotboll. En liten hukande skara som aldrig fått se sitt lag om det samtidigt skulle råka spelas en Hammarbymatch. Fyra boråsare köper inte lika många öl som fyrtio bajare. Det förstår man. Boråsarna åker ut.

Nu var det fullt på puben. Alla var boråsare. Till och med en kändis jag hört kalla sig göteborgare offentligt satt där. En av gubbarna såg sig omkring i lokalen med stora ögon. Sedan vände han sig till mig:

- Det känns nästan som om vi var på ett bögställe. Fast för boråsare. Ett ställe där vi kan vara oss själva. Eller vad säger du Olle, du som bott länge i Stockholm?

Jag vill inte bagatellisera homosexuellas utsatthet, men när han sa det kände jag precis samma sak.

Den här sommaren blev det lättare att komma ut som boråsare. Sommaren fick ett femte "B". Vi fick plats.

Under de år jag levt utanför Borås, i Stockholm, Göteborg, Sundsvall, Växjö och sen Stockholm igen, har jag stött på många märkliga uppfattningar om min hemstad. De flesta vet inte ens var den ligger.

I Göteborg skrattar fôlk. I Stockholm tror de att det är Göteborg (det är förresten den enda stad stockholmare känner till utom sin egen), i Sundsvall kan de inte uttala namnet (de vill inte veta av att städerna är lika stora) och i Växjö, en håla knappt större än Fristad, har man både biskop och SVT.
Som boråsare i Borås kan du låtsas vara kung. Men lämnar du 033 får du räkna med att bli ignorerad eller skrattad åt. Folk från betydligt mindre hålor ser ner på dig, om de ser på dig alls. Och jag undrar om det inte är Borås eget fel.

Den som böjer sitt huvud och duckar, som hukar i hörnen och vägrar ta plats får inte heller någon plats. Utrymme minskar samtidigt som han eller hon anpassar sig till det allt mindre svängrummet.

Städer och människor är likadana. Vi skapar en bild av oss själva. Eller så gör andra det. Sedan anpassar vi oss till den bilden. Vi böjer huvudet och stirrar inte utanför den lilla yta vi upptar. I många år uppträdde jag som om jag var den ende boråsaren i stan. När jag träffade en jämlike teg vi om saken som en familjeskandal.

Men bilder kan förändras. Jag ska inte säga att jag inte trivdes som outsider, men det är skönare att gå med huvudet högt. Du ser längre.

Olle Svalander

Publicerad: 2007-02-15 02:40