100 skäl ...

... att inte bjuda mig på middag. Nummer 7: jag saknar botten.
Jag kan inte sluta. Så länge det finns mat äter jag. Så länge det finns dricka dricker jag.
     Jag har en kompis som kommer från norra Stockholm och gick på Handels. Han skulle säga antagligen säga att utbudet styr efterfrågan när det kommer till mitt ätande. (Eftersom han bor i London passar den svengelska formuleringen.)
     Han skulle inte kunna göra en lista som denna. Han är oklanderlig. Han äter precis så mycket han vill ha, han dricker inte mer än han tål och han kan prata med vem som helst och får dig att känna dig sådär uppskattad och intressant som du absolut inte är men som du önskar att du kunde få andra att känna sig.
     Det kallas artighet, har jag hört.
     Han har många andra goda egenskaper också. Han planerar till exempel sitt liv. Han ser framåt och tittar i kalendern. Han planerar in ledigheter och semester. Tänker på familjen och sätter av tid. Kvalitetstid.
     Jag vill understryka att jag inte är ironisk nu.
     Äta, handlade det om. Jag rensar alltså bordet. Går fram som en industridammsugare. Mer av allt. Nu. Så länge det finns mat äter jag. Jag låter bli potatis och ris såklart. Jag hänvisar till ett högt energiinnehåll och insulinpåslag för att döva samvetet men vad jag egentligen gör är att jag följer farsans råd från julborden vi var på när jag var liten. Varje gång vi närmade oss Skotteksgården i Ulricehamn sa han:
     - Ät nu bara av den dyra maten, pojkar.
     Och medan jag ratar fasta kolhydrater tömmer jag flaskor med flytande. Det värsta är att jag inte ens är tacksam. För efteråt går jag hem, studerar min profil i spegeln och önskar att jag inte ätit så mycket.

(En av lantmätarna jag såg igår var en kvinna. Kvinnliga lantmätare kallas för lantmätare. De kallas inte för lantmäterskor. Inte heller för lantmätarinnor. Lantmätare kan vara både kvinnor och män.)

Atombomb

Läste i en bok av Stephen King om hur han gick i månader och funderade på hur han skulle lösa ett problem i handlingen i en av sina böcker. Så en dag, när han var ute på promenad, kom han på det: "Just det, det ligger ju en atombomb i garderoben på det hotellrum där alla människor är samlade. Den tar jag och spränger."
    Jag tycker det är roligt. Spräng skiten i luften. Det är det enklaste. Lite som "alla dör på slutet".
    På väg från förskolan fick jag en liknande upplevelse. Varför inte bara göra saken enklare? Spräng huset (bildligt talat) istället för att hålla på att krångla.

(Jag såg två lantmätare idag. Lantmätare arbetar både ensamma och i par. De hade två gula stativ. Jag stegade avståndet mellan de två stativen och fick det till cirka 148 meter.
    En lantmätare använder inte så vaga begrepp. De utför noggranna mätningar. Navigerar efter fasta punkter. De mäter en sträcka ner till minsta millimetern. De kan med exakthet säga var de befinner sig.
    Det kan finnas skäl att anta att deras noggrannhet erbjuder dem större frihet än den som vi som rör oss utan uppfattning om vår position upplever.)

tips

Fick just reda på lösningen av ett Allsvenskt tips jag deltog i. (Anders som rättade har fått barn ...) Av 230 möjliga poäng kammade jag hem 20. Det placerade mig sist i tabellen. På nedflyttningsplats.

Jag hade tippat Malmö som segrare och Afonso som skytteligavinnare. Elfsborg hade jag tippat femma, AIK långt ner och GAIS sist. Jag var rent ut sagt urusel. Men jag måste säga att Malmö har stor del i det hela också.

Med tanke på att jag missat Jane Björck i flera månader är det kanske inte konstigt att jag tippar som en idiot. Men jag står ändå för mitt tips. Malmö borde ha vunnit.

Arbetsrapport

Jag genomförde igår en mycket lyckad operation. Patienten verkar ha överlevt än så länge och mår efter omständigheterna väl. Jag ska på´t igen.

Elfsborgare på internet är mycket förgrymmade över att TV-sporten endast nämnde de två Stockholmslagens matcher i Royal League i Söndags. Jag är mest konfunderad över att Jane Björck är tillbaka i studion. Jag kan inte komma på om det är något nytt och det oroar mig. Jag måste ringa min kompis Jocke. Han är TV-sportslav.

(På vägen hem från förskolan i morse såg jag en lantmätare. Han stod vid den grå vägen i sina självlysande kläder. När jag passerade krängde han på sig en gul ryggsäck som liknade en fyrkantig låda. Antagligen var den full av komplicerad lantmätarapparatur. Han fällde ihop ett gult stativ, tog det under armen och började att gå.
    Innan jag hunnit börja arbeta hade han varit uppe och gjort mätningar och beräkningar över området där jag bor. Lantmätare verkar röra sig i gryningen.

Jag kan absolut inte förklara varför jag känner mig tvingad att nämna detta eller varför jag skrivit inom parentes.)

Arbetsrapport

Har nu läst igenom mitt jättelånga manus med pennan i handen och jag säger som en av huvudpersonerna: Jag vill ha något snabbt.

Jag försöker lära mig att känna igen känslan av att man är något viktigt på spåret. För mig kommer den ofta som en känsla av olust. Den börjar i magen och sprider sig sedan till hjärnan. Där blir den ord och när jag förstår vad jag kanske måste göra försöker jag trycka undan den. Dels för att jag är lat och jag förstår att det är arbete på gång, dels för att jag är rädd om det arbete jag lagt ner men också för att jag inser att jag har haft fel om mitt arbete och det är ingen skön känsla.
     I några dagar har den känslan levt i mig. Det kommer krävas operation. Det är alltid läskigt. Om operationen lyckas blir det bättre. Men jag är hela tiden väldigt rädd att patienten ska dö. Jag pratar alltså om mitt manus om det inte är tydligt.

Jag är mycket skicklig på att trycka undan känslan av att något är fel. Förmodligen är det liknande mekanismer som gör att jag gömmer räkningar, undviker att öppna bokföringsprogrammet, planera semestern eller ringa en rörmokare och fixa toaletten. Men när det gäller skrivandet börjar jag bli bättre på att låta den komma fram. Jag tror att det är ett måste.

Spökerier och Björk

Någon var här inne för att via en kommentar göra reklam för Björk Decembers arbete på bump.blogg.se
     Alltså det är en cool tjej! Jag såg en kvalmatch till EM-2000 hemma hos hennes morsa som jag jobbade med på den tiden. Det var den match när Henke och Andersson gjorde det enormt snygga nicktillnick-målet. (Kommer inte ihåg motståndaren just nu. Hjälp.) Kolla gärna in hennes sida.
     Björk bor i Sundsvall. Hennes hus, som de bodde i på den tiden, påminner om ett hus i den bok jag håller på att jobba färdigt. Troligen ligger det i närheten. Jag rotar inte i sådana saker.

Jag trodde att det var farsan som hade knasat till min dator. Eller inte trodde, men jag hade en känsla som jag inte kunde bli kvitt. Han var här i helgen och försökte koppla upp sin mobiltelefon mot mitt nätverk. Jag gick för att ta en eftermiddagslur när han satte igång. När jag vaknade var allt knas.
     Rent intellektuellt förstod jag att det inte var han. Men kanske hade hans mobil attackerat min router? Skrämt skiten ur den och fått den att dra sig tillbaka som en snigel i sitt skal? Kanske hade de 968 bilder från semester som han tankade över från sin mobiltelefon knäckt mitt system? Sådant har man läst om på internet.
     Efter middagen funkade skiten igen. Jag vet inte varför. Men jag önskar att jag var en sån man som inte tog sånt allvarligt. Att jag bara tänkte att det ordnar sig. Att jag inte genast letade efter en syndabock.

När jag tänker på saken önskar jag att jag brydde mig mindre om fotboll när jag var hemma hos kvinnor och deras blivande poeter till barn.

uppgraderad

Överväger att bygga mig en hemsida. Funderar på vad den borde innehålla, förutom en blogg. Förslag mottages.

Ett av mina fans skriver att hon ibland väljer böcker utifrån vilken färg de har på ryggen. Det är intressant. Hennes nästa skulle vara grön, skriver hon. Jag tycker det verkar vara ett bra sätt att bryta mönster.

Tack vare en uppgradering ser sidan numera annorlunda och förjävlig ut. Död åt uppgraderingar.

Jag föredrar ordet fans. Läsare kanske är bättre, men jag gillar tanken på att någon skulle ha en halsduk eller tröja med mitt namn på. Läsare har inte det.

Jag rekomenderar alla att ge bort en grön bok i julklapp. Senast igår ringde en kompis och sa att han borde läsa min bok eftersom en kollega sa att det var "den bästa jävla boken" han läst. Att vi känt varanda länge har inte gett honom samma idé. Sådant förstärker min känsla av att jag är bättre som text än som levande människa.

Inferno

Ägnade stor del av gårdagen åt att tänka ut nya sektioner i helvetet, vilka som ska straffas där och med vilken pina. Sedan ringde en vän och pratade om Sveriges Radio. Han ville tänka ut straff åt cheferna där. Jag tänkte mycket på det.

Jag har hört dem som säger, sa jag, att SR är ett straff, en egen sektion i helvetet.

Jag har hört folk bråka om huruvida cheferna är demoner
eller om de, i själva verket, är de som straffas hårdast.

Jag har sett väggmålningar av människor
deras blickar möts aldrig.

Jag har hört om människor som åkt upp till högsta våningen
när de kommit tillbaka har man kunnat observera hur de förvandlats
till andra människor.

Jag har hört att det finns människor som gått vilse
i för länge sedan bortglömda korridorer.

Dante

Håller på att läsa Den gudomliga komedin. Läste den för många år sedan och tyckte det var dags för en repris. Jag är fortfarande kvar i helvetet. Jag orkar läsa max en sida, sen somnar jag. Inte för att den är dålig, men jag har aldrig varit med om en bok som söver så intensivt.

En av plågorna som drabbar de själar han besöker i helvetet hade jag inte tidigare tänkt på. Det var de som plågades genom att veta allt som händer i framtiden, men som inte vet vad som händer just nu. Om det inte plaskade när jag klev i vattenpölarna på trottoaren skulle jag tro att jag redan befann mig där.

Mitt arbete består nu i att jag läser mitt manus på jakt efter fel. Jag börjar misstänka att jag begått någon svår språklig synd och nu hamnat i en helvetisk Grünbaumkrets där jag plågas med mina egna textuella tillkortakommanden.

Tre avdelningar saknar jag i Dantes helvete
1. Notoriska målsumapre och offsidespringare borde ha en egen krets. De kunde tillexempel straffas med att för evigt sitta på en bänk och se sina missar på TV.
2. Människor som aldrig får tummen ur borde straffas genom att i evighet bli lovade att få komma till himlen, men var gång beslutet ska fattas skjuts det på framtiden ytterligare två veckor.
3. Hundägare som låter sina hundar jaga mig på mitt varv runt Årstaviken och som inte fattar att de ska hålla sina kräk kopplade så att de inte hoppar upp i bröstet på mig ska straffas djupt ner. Lämpligen genom att i evighet slitas i stycken av sina egna älsklingar medan hornförsedda djävlar skriker: "Det är bara en valp. Han vill bara leka."

Quad Et Demonstrandum

Allsvenskan tog slut för några veckor sen. Av olika skäl har jag inte skrivit om saken. Dels är det Mats Hårds kapitel, man vill inte stjäla uppmärksamheten från sina barn, dels har jag haft bättre saker för mig. Men nu har jag inte längre bättre saker för mig. Så håll till jävla godo. Fem saker som måste sägas:

1. Andreas Augustsson. I 45 år har Boråsarna sagt att det var bättre förr. De har haft rätt också. Elfsborg har visserligen varit ett attraktivt lag i perioder men inför året förstod man att det inte räcker med att vara laget som kan passa snyggast och mest framför straffområdet. Man måste också ta poängen. För det krävs att man inte släpper in billiga mål, vilket kräver en backlinje som inte lägger sig.
    En hård tjej jag känner som en gång skruvade tre hörnor rakt i mål i en och samma div 1-match myntade ett klassiskt uttryck när vi kollade på en landskamp. En svensk back lade sig ner framför motståndaren och blev överspelad. Jag ställde (skrek rakt ut) den (retoriska) frågan:
    – Vad är det första du ska tänka på när en forward kommer rättvänd?
    – Att få honom i säng, svarade hon blixtsnabbt.
    Jag hade tänkt mig svaret: ”Att hålla dig på benen.” men det verkar som om hon och Elfsborgs backlinje haft samma tränare tidigare. Att slänga sig och bli överspelad verkar ha varit ordern förr om åren.
    I Andreas Augustsson har Elfsborg fått en spelare som inte viker ner sig. Med honom i backlinjen har Elfsborgs spel blivit stabilt och bara att säga det ordet i samband med Elfsborg har under ett halvsekel fått Boråsare att skratta bittert.
    När Jon Jönsson, vars huvudspel är en annan orsak till guldet, fick en smäll i knät i början av den sista matchen gick Augustsson fram till honom och sa: ”Res dig upp nu så kör vi!” Jon reste sig. En dryg timme senare höjde han bucklan och han såg inte ut att ha ont när han senare på natten gick runt på Grand i Borås som nybliven svensk mästare.

2. Norling. Om Allsvenskan avgjordes på Råsunda skulle AIK vara mästare. Det gör den inte. Rätt många AIK-fans verkar inte ha förstått det. De tror att världen tar slut efter Solnabron och känner sig bestulna på guldet.
    Tränare Norling har hyllats i alla tonarter, men för de som sett AIK på bortaplan framstår hyllningarna som överdrivna. Trots att AIK varit serieledare har man ställt upp som ett bottenlag. Att punktmarkeringen av Anders Svensson hyllades beror mer på att Nicklas Carlsson är genialisk i TV än att Norling är ett taktiskt geni. Spelmässigt var den ingen succé och han togs även bort efter en halvlek. Det krävdes en utvisning och en domarmiss för att AIK skulle ta sig in i den matchen. Även mot Halmstad spelade AIK med en taktik som hämmade laget vilket kostade poäng. Med större förtroende för spelarnas kapacitet och för det egna spelet kunde Norling kanske lotsat sitt lag förbi Elfsborg. Nu litade han mer till sina egna teorier. Det kan ha kostat guldet.

3. Va fan! Årets största besvikelse är Malmö FF. Att Djurgården inte alltid vinner är inte lika konstigt som att Malmö gör en så brutalt usel säsong som de gör. Jag är förvånad över att inte fansen hoppade strömhopp från Öresundsbron efter att Malmö tappade in 4 mål mot Gefle. De är ett segt släkte, fnsen i Malmö.
    Det oroväckande med Malmö är inte bara att de spelat seriens kanske osäkraste försvarsspel. Felet verkar sitta högre upp i föreningen.
    Johansson och Junior är visserligen mycket lyckade värvningar, men i övrigt är det inte många rätt. Att sälja Jon Jönsson var illa, att inte lyckas få honom att blomma är värre. Köpet av Jari Littmanen fick mig att dra på smilbandet, visst är det en bra spelare, men från sjuksängen gör man inte många mål. När man sedan knöt upp Jonnie Fedel och Håkan Svensson var det många som skrattade högt. Varför inte Paul Lundin? OK, de var rutinerade reserver, men det skvallrar om en förening utan framtidsvisioner, utan linje. Den bristen visar sig även på planen.
    Malmö hoppas på en ny arena och ett lukrativt avtal, men det är inte pengar klubben verkar lida brist på. Det är idéer.

4. Gnäll. Det gnälls fruktansvärt mycket på Allsvenskan. Samma visa varje år. Inför säsongen laddar tidningar och TV. Någon gång i slutet av sommaren börjar inspirationen tryta. Då kommer gnället. Vissa sportreportrar är nämligen inte klyftigare än den genomsnittlige supportern och kan inte göra andra nyanseringar än bra eller dåligt. Det är ungefär vad en sexåring klarar. Mot slutet av säsongen är de som bevakar Allsvenskan så bittra över att de inte får åka till England eller Spanien att de låter det gå ut över läsare och tittare. Som journalist har jag inga problem att förstå känslan. Inte som fotbollsälskare heller. Men det är likt förbannat ett jävla gnäll. Och frågan är vem som blir lyckligare av det.
    Nu opponerar sig vän av media och säger att man måste göra en kritisk bevakning bla bla bla. Nog är det så, och visst ska man göra det. Men det är skillnad på att göra kritisk journalistik och att gnälla. Att säga att något är dåligt (som jag gör nu) är inte samma sak som att göra en kritisk granskning. Det är bara så mycket bekvämare och lättare.

5. Idioter. Jag talade med ledaren för en supporterklubb i somras. Han var bekymrad:
    – Några av de som jag måste markera mot är mina gamla vänner, sa han.
    Jag behöver inte förklara varför fans som slåss eller använder otillåten pyroteknik på läktaren är fel ute. Alla förstår att de förstör för sitt eget lag och utsätter andra för fara. De förstår de själva. Men ska man stoppa någon från att göra dåliga saker krävs en vilja att förstå. De som förstör för fotbollen har inte bara en dag fått för sig att börja slåss eller skjuta raketer.
    Supporterklubbsledaren jag talade med i somras är ett exempel på en kille som kunde varit en av idioterna. Men han såg en annan utväg. En annan kanal för sina känslor. En kreativ väg. Det är så arbetet måste gå till. Långsiktigt, i nära kontakt med människorna som är engagerade. Visst måste man markera tydligt vad som är okej och inte, men kallar man någon för idiot blir han inte bättre av det. Det är sannolikare att han lever upp till sitt namn.
    Skickar man en kravallpolis för att stoppa honom tar han förmodligen upp en sten. Ställer men en av hans vänner framför honom är det troligare att han går hem.

100 skäl att inte bjuda mig på middag: 6 -jag är en trist typ

Igår satt jag med en god vän och pratade om skrivande. Vi skålade för kommande succéer och pratade viss försiktighet om våra respektive böcker som vi just håller på att avsluta. Till exempel vad de skulle heta. Han sa sin titel. Jag sa min. Han sa att han gillade min titel. Jag sa ingenting om hans.

Det var inte så att jag hade något att invända mot hans titel. Den var bra, men jag hade inte förväntat mig något annat.
      Det hade varit lätt att säga:” Det är ju skitbra, jag gillar det.” Men hälsan tiger still, tänkte jag och pratade vidare om förtjänsterna med min egen titel.

Jag minns när jag insåg min tristhet. Jag jobbade på Radio Västernorrland då och där fanns en tjej som hette Anna. Hon var skitglad. Hon sa positiva saker. Man blev glad.
      Fram till dess hade jag levt med en outtalad känsla av att det var ett tecken på svaghet att visa sin uppskattning. Att tala om för en annan människa att han eller hon gjort något bra var att erkänna sig besegrad. Att påpeka en annan persons brister var däremot ett sätt att visa intresse. Att kritisera var ett sätt att hjälpa till.
      Jag stod vid nyhetsdesken med ett papper i handen när insikten drabbade mig: Jag gillade mera de som uppmuntrade mig än de som pekade på mina fel. Förmodligen tyckte de likadant, vilket skulle betyda att de föredrog att prata med andra än mig.
      – Att visa uppskattning är inte ett tecken på svaghet, minns jag att jag sa till Anna. Jag har trott det. Det är fel.
      Hon tittade på mig som om jag inte var klok. Ändå var det just vad jag trodde att jag hade börjat bli.

Tyvärr har jag fortsatt i samma sura stil. Jag har i och för sig nästan slutat vara misstänksam mot människor som är positiva, men jag har inte lärt mig hur man gör själv. Min brorsa psykologen har säkert en sjukdomsbild klar. (Förmodligen har han ännu mer att säga i egenskap av bror än som psykolog.) Jag nöjer mig med att diagnostisera mig som en trist typ. En sådan som ser som sin uppgift att kritisera och ifrågasätta andra och som förväntar mig att bli hyllad och älskad för det.

Den enda sociala sammanhanget för en karaktär som min är som krönikör i en tidning. En sur jävel med egen byline. Bitter mot betalning.
      En sådan man retar sig på. En sådan man vill skratta åt på en middag, tillsammans med de vänner man bjöd istället.

stratum

Eftersom Words stavningsprogram är den enda funktion som ger mig någon slags respons på mitt manus har jag inlett ett passionerat och konfliktfyllt förhållande med det. Hon förstår inte distbox, fuzzpedal, körsångerskor eller altsax. Men hon roar mig.

Jag hade skrivit "ingenting slår en strata på morgonen." Jag syftade på en Stratocaster, som är en gitarr som kallas för strata. Men hon ville ändra det till "ett stratum." Frågan är om inte "ett stratum" är något som borde lanseras.

Sköna shorts

På SR Ekot skull denna rubrik uttalas med vad min professor i Svenska i Göteborg kallade för "flickskole-ske-ljud". Det skulle låta illa. Långt bak i halsen ska det ligga.
Där jag kommer ifrån använder folk riktiga ske-ljud och ogillar Göteborg, men alla gillar ändå Tobbe Nilsson. Fick ett skönt tips från en av bloggens bästa läsare. Kolla in shortsen och frisparksvarianten. Och vem textade ordet FREDAG på väderkartan?

Sköna shorts

Olof och jag

Har tänkt på det här en dag. Olof Lundh är lik Tom Hanks och jag är (kanske) lik Mikael Persbrandt (menlös hy, tätt mellan ögonen). Jag är inte säker på att jag drog vinstlotten.

Detta är förbannelsen med att kunna se saker och händelser som delar av en helhet. Som byggstenar i en berättelse. Hade jag varit en lycklig människa hade jag tänkt: "Oj, han är lik Tom Hanks. Jag är lik Gunde Svan, Boris Becker och Mikael Persbrandt. De är också kändisar och skådisar." och sen hade det varit bra med det. Men så tänker jag inte. Jag måste se linjen, extrapolera och jämföra.

Sedan Olof och jag skrev en gemensam travartikel i GP -98 har det hänt olika saker. Allt har inte varit dåligt (just nu är det tillexempel ganska bra, jag har fått kaffe på sängen och har en roman som snart är färdig) men jag kan inte undvika att se något symboliskt i att hans look a like är världens nästan mest kända skådis i hela universum och min är Gunvald Larsson. Och hade jag varit lik Tom Hanks hade det inte varit Tom Hanks i Da Vincikoden utan i Forest Gump.

Uppdateringar

Har lagt ut några av mina texter här på bloggen. Mest ett antal krönikor från Metro.

Har någon påpekat att Tom och Olof är påfallande lika?

Fotbollsgalan

Jag sitter som i kramp. Redan när Gunvald Larsson började PRATA SÅ HÄR OM TEATER drog sig mina magmuskler samman. Vem talade om för Mikael Persbrandt att lägga ner rösten var det enda som krävdes? Var så chockad över galan att jag glömde namnet på MP. Blev tvungen att googla Gunvald Larsson för att hitta det. Plötsligt ser jag då att Mikael Persbrandt fyller år samma dag som jag. Jag har aldrig förstått honom. Han har något, men vad? I går, när jag såg honom på en löpsedel tyckte jag att han var lik mig. Vi har båda tätt mellan ögonen och menlös hy. Att jag skriver om Persbrandt beror på att jag inte orkar titta. Jag ligger under en filt och tittar bara fram under reklamen.

Jag skulle kunna fylla internet med åsikter om fotbollsgalan. Men låter bli. Det enda jag vill säga är: Varför kan man inte ta fotbollen på allvar? Varför måste man skoja?

Att TV4 vill göra narr av folk kan jag förstå. Det har varit deras grej från början. De tycker att de är roligast själva. Förnedring av vanliga människor är en stor del av affärsidén.

Men att de lyckas få Lagerbäck & Co. att skämta om konflikten med Zlatan och inte heller ta sig själva på allvar är förbluffande. Varför?

Intressant att se hur TV4 låter hänga ut Stefan Andreasson när denne är packad. Jag undrar om det var sådant deras tunge fotbollsreporter lärde Elfsborgs ledning när han för några år sedan mediatränade dem?

Kul att Lotta Schelin fick Diamantbollen.

högt och lågt

Ibland är man så övertygad om en sak att man inte klarar av att ifrågasätta. Man tror för mycket. Och när man inser att man sett fel är det som om hela världen rubbas.

Gick just igenom mitt romanmanus med hjälp av Words stavningskontroll. Jag hade skrivit "u-ringning" på ett ställe. Den föreslog "urringning". Jag höll på att trycka på ignorera, men sedan tänkte jag att jag skulle ta bort bindestrecket och då såg jag att den föreslog två "r". Jag frågade min fru. Hon sa att det var så det skulle vara.
– Jasså, sa jag. Skriver du verringning också?
– Nej, svarade hon. En v-ringning är en urringning. Det är inte bokstaven "u" utan ordet "ur".
Jag blev chockad. Jag har i hela livet trott att det handlade om u eller v. Jag googlade skiten och insåg att jag hade fel. Nu vet jag inte vad jag ska tro. Om självklara sanningar ställs på ända på detta viset. Vad kan då hända?

Från lågt till högt.
I tidningen läste jag om demonstraioner för att kristallnatten aldrig skulle upprepas. På radion lyssnade jag till varningar från europeiska politiker om att storstädernas förortsghetton är grogrund för islamsk fundamentalism och terrorism.
– Tredje generationens muslimska invandrare har inte integrerats, sa en belgare.
Tredje? tänkte jag. Hur länge ska man hålla på?

Jag undrar hur radion rapporterade om problemen i ghetton på 30-talet. Jag skulle gärna vilja lyssna på de banden. Jag undrar också vad de tyska politikerna kallade Kristallnatten. Antagligen "bostadspolitik"?
Detta är inte ett politiskt inlägg. Det var bara vad jag hörde och tänkte när jag käkade lunch.

Word föreslår "isklass" istället för "isglass" och "Maronit" istället för "masonit". Bäva månde min redaktör.

Bruno K.

En gång bytte jag kanal. Det var Tipsextra på TV och i paus var det alltid en massa bruna hästar som sprang runt, runt som du inte ville se på.
    Den andra kanalen visade en man som stod i en studio och läste dikter. Håret var stort och vildsint, ögonen satt djupt i mörka hålor, han var mager och blek.
    "TERROR" skrek han. "TERROR, du tar min hand."
    Jag ringde till min kompis för att hon inte skulle missa detta. Hon tittade också på Tipsextra. För oss blev detta en vändpunkt. Efter det började vi läsa dikter. Vi valde de knasigaste. De som vi inte förstod. De som hade roligast ord och konstigast vändningar. Vi skrattade och skrev om dem. Läste upp dem, lärde oss utantill. När vädret var för dåligt för att spela fotboll, eller matcherna på Tipsextra var för långa (detta var på den tiden då man kunde få se engelska fotbollspelare som var leriga och spelade utan benskydd, när Kevin Keegan var kung. Min kompis höll på West Bromwich, jag höll på Liverpool. Hennes val var helt klart coolare.) läste vi dikter och skrattade åt trollkonsterna. Ingen kunde finta bort oss bättre än mannen från TV. Bruno K. Öijer.
    Något år senare besökte vi bok och bibliotek i Göteborg. Detta var i slutet av 80-talet, bokmässan var en annan sak på den tiden. I en korg hittade vi osprättade exemplar av Spelarns sten för 10:- Vi köpte tio böcker. Det var mycket dikter på en hundralapp. Vi kikade in mellan de osprättade sidorna och läste högt. När vi kom hem och kunde sprätta öppnades nya världar.

      "jag räkna mina fingrar & fick dem till elva
      nån måste sakna mig eller ligga taskigt till"

      "det tickar regn, min/ krackelerade tjej"

Jag kom att tänka på detta när jag läste Öijers Samlade dikter. Jag har försökt ta reda på vilken match det var som jag övergav till förmån för Bruno K. Öijer den där lördageftermiddagen, men jag har inte lyckats. Skivan som han spelade in heter i alla fall "Skugga kommer". När jag googlar det är det första som kommer upp en artikel om Zlatan. Tillbaka till fotboll.
    Det är frestande att börja dra paralleller mellan Bruno och Zlatan: De är båda magiker, de har båda visat mig saker jag aldrig tänkt på innan jag såg dem utföras, men jag ska inte dra det där för långt. Det finns inget samband. Det är bara något jag fantiserar fram när jag tänker på saken.

små öl och leg

Inne på ICA idag hittade jag 33 cl burkar med folköl. De såg ut precis som vanliga Norrlands Guld, men mindre. Små burkar finns ju för andra drycker, men för folköl dominerar den större 50 cl burken helt.
    Det är synd. De små burkarna är mycket snyggare. I jämförelse ser de stora brukarna ut som förvuxna tonåringar.
    Jag översköljdes, som man säger i böckerna, av en våg av nostalgi när jag stod där framför ICAs kylskåp. Jag började tänka på min ölburksamling jag hade när jag var liten. Den var aldrig något att yvas över, men jag samlade ändå med stor iver. Det fanns fina burkar på den tiden. Man hittade dem i skogen och i diken. De stank, men man kunde skölja dem. Three Hearts var min favorit.

När jag kom till kassan med mina två burkar såg jag skyltarna om leg-kontroll för folköl. Jag blev tvungen att fråga.
    – Ni kommer aldrig fråga mig om leg va? sa jag.
    Jag visste att jag inte skulle ha gjort det. Jag borde verkligen inte ha frågat, men jag råkade få idén i huvudet och så slank den ur. Tjejen i kassan svarade inte först. Hon tittade bara på mig och skrattade, och såg sedan provocerande ung och snygg ut.
    – Leg? sa hon och skrattade lite till. Vi har alla några personer som vi frågat som varit lite, öhh, lite över 20, om man säger så. Mitt rekord är på 30 år.
    I hissen på vägen upp till lägenheten tittade jag mig i spegeln. Okej att det var naivt av mig att fråga, men jag tycker att det var lite väl hårt att bara skratta.

Nummer 5. Jag är så lyckad

För den som inte läst denna blogg är mina brister inte så tydliga, vilket faktiskt kan vara ett skäl för folk att inte bjuda mig på middag. We hate it when our friends become successfull, som The Smiths sjöng och många efter dem.

Det är inte konstigt om min blotta uppenbarelse sticker i ögonen på folk. Inte bara är jag begåvad, smart och snabb. Jag är framgångsrik, publicerad, har bra bostadslån, en fin son, en vältränad fru, eget hår på huvudet och en snygg kropp.

Jag förstår om folk blir avundsjuka och helt enkelt inte vill se mig. Själv skulle jag definitivt inte orka med mig själv någon längre stund. En gång skulle jag få komma. Sedan aldrig mer.