4

Det fjärde skälet att inte bjuda mig på middag är att jag inte kommer. Jag vill gärna bli bjuden. Om någon ringer och frågar om jag vill komma blir jag glad. Då känner jag mig populär. Som att jag var en del av ett sammanhang.
    Ringer, förresten, det är väl ingen som gör det längre. Inbjudan kommer antagligen via sms. Det fanns en tid då jag tyckte att sms-inbjudningar var under min värdighet. Orkar man inte ringa är det väl inte så noga att jag kommer.
    Den tiden är över. Beggars can´t be choosers.
    Nuförtiden blir jag glad för ett sms med en inbjudan. Det räcker att B. föreslår en kopp kaffe. Men sen tackar jag nej. Jag orkar inte åka in till Söder. Vill inte gå ifrån datorn och jobbet.
    Jag är nämligen inte så intresserad av att träffa andra. Det viktiga är att de vill träffa mig och inbjudan räcker. Den visar att jag existerar. Jag är fortfarande en person att räkna med. Det ringer inte så ofta, men jag ligger åtminstone kvar på sms-nivån.
    Förresten kunde B. ha hört av sig för länge sen.
    Så skickar jag några sms-inbjudningar till andra, för att visa att jag är intresserad. Sedan skakar jag på huvudet när folk tackar nej.

Jag har alltså inte vänner för att umgås med dem, utan för att kunna välja bort dem.
    Min brorsa psykologen skulle säkert sätta ett snyggt ord på detta beteende. Jag tänker inte fråga. Jag har mina misstankar och det är inget som går att bota.

I onsdags till exempel. Gick jag på middag då? Icke. Jag prioriterade jobbet. (Jag har jobbat hårt med ett projekt det sista. Nu tänker jag ta lite ledigt, sen ska jag ta tag i romanen igen. Ser fram emot det!)
Men jag kunde ha gått. Det är det viktiga.
    På onsdag kommer jag inte heller att gå, för då är jag långt bort som helsike. Och det är anledningen till att jag inte kommer att skriva på ett tag.
    Tråkigt för er som läser här, kanske, men som ni förstår struntar jag i det. Det viktiga för mig är inte att ni får läsa något. Det viktiga är att någon vill läsa.

Skäl nummer 1 & 2 (& 3)

Jag lyssnar inte på andra och är mest intresserad av att prata själv.

Detta är en överdrift. Jag lyssnar på andra ibland. Andra kan säga väldigt bra och intressanta saker. Ibland lyssnar jag på dem, men andra gånger märker jag att jag står och tänker på vilka som ska spela på mittfältet i landslaget bredvid Niclas Alexandersson när Linderoth, Svensson, Källström och Ljungberg blivit för gamla.
      Andra gånger märker jag att jag försöker lyssna, men så är det någon bredvid som säger något som jag inte kan koppla bort, jag lyssnar på det en sekund, och så är jag borta. Det händer att jag står och tittar på en persons haka utan att ha en aning om vad han eller hon pratar om.

Det händer att jag tittar på en persons bröst också. Kvinnor alltså. Inte alla, långt ifrån. Ja, alltså tittar jag så tittar jag förmodligen på samtliga (två) bröst, men det är inte så att jag står och glor alla kvinnor på brösten när jag pratar med dem.
      Hoppas jag.
      Jag anstränger mig verkligen, men har man börjat är det svårt att sluta. Det är som att inte tänka på en röd apa när någon säger åt dig att inte göra det. Det blir en låsning. Jag förutsätter att kvinnor märker det. (Detta är antagligen skäl nummer 2 att inte bjuda mig på middag inser jag.) Det är egentligen pinsamt att skriva om en sådan sak, men det förekommer att jag går hem från en fest eller middag (fortfarande finns det folk som inte fattar någonting utan bjuder mig, det är väl dem jag kallar vänner, antar jag) och tänker på hur värdinnan (när började ett sådant ord komma in i min vokabulär?) och värden (vilket ord!) sitter med var sin slatt vin och pratar.
      – Den där Olle kollade på mina bröst när vi pratade, säger hon.
      – Är det sant? säger han. Gud så pubertalt. Jag fattar inte att det finns vuxna män som gör sådant. Det är så dåligt.
      Han ljuger förmodligen.

Men det handlade om att lyssna. När jag intervjuar folk är det lätt, men då frågar jag bara. Då är jag bra på att lyssna och fråga och att få folk att prata. Men efter ett tag på en fest brukar en sådan person bli rätt påfrestande.
      Det är inte så att jag inte vill lyssna. Jag är på allvar intresserad av andra människor. Ärligt alltså.
      Men ställer någon en fråga till mig, så att jag får prata om mig själv, blir jag så glad att jag glömmer bort det. Sen pratar jag för alltid. Samtalen förvandlas till en kamp för att få ordet. Om jag inte lyckas sitter jag tyst en lång stund och försöker lyssna på de andra.

Skäl nummer 3 att inte bjuda mig på middag:
Jag använder (alldeles) för många parenteser. Det säger kanske mer om mitt umgänge än om mig. Men i alla fall.

100 skäl att inte bjuda mig på middag

En kompis till mig har en tradition att bjuda några av sina bekanta på middag var vecka. Det är en stående inbjudan där man kan komma och gå som det passar. Nu under hösten dröjde det där mejlet som berättar att säsongen drar igång. Jag låg på natten och undrade om jag blivit struken från listan, om jag gjort något fel, om jag varit otrevlig, otacksam eller bara mig själv lite för mycket för att bli inbjuden.

Till slut skrev jag ett mejl till kompisen och frågade varför. Jag skrev att jag kommit på 100 skäl till varför jag inte blev inbjuden, och det skrämde mig att jag kom på dem så lätt.

Jag fick svar att jag inte var struken, men att de skulle dra igång igen nästa vecka. Jag var välkommen. Men han skulle gärna vilja höra om de där skälen.

Okej, jag överdrev när jag sa att jag hade 100 skäl. Men jag är inte den som inte tar en utmaning. Jag startar nu en ny serie: 100 skäl att rata mig. I linje med allt på denna bloggen kommer den att vara oregelbunden, ofärdig och skissartad.

100 skäl att rata mig.
1. Jag lyssnar inte när andra pratar. Jag är mer intresserad av att prata själv.

dag i duggregn

På vägen hem från Grimsta IP satt jag bredvid L-O Mattsson i tunnelbanan. Han hade en ganska fräck signal på sin mobiltelefon.
– Hej Reine, sa han när han svarade.
Jag åkte tillsammans med Martin Röshammar och Jonas från Halvtid. Ett fotbollsmagasin som tyvärr inte kommit ut i mer än ett ex. Jag träffade dem i just halvtid och sedan hängde vi.

Brommapojkarna var en besvikelse. Hade åkt till Grimsta för att få se lite Allsvenskt jubel, men det blev bara duggregn och kvaldepp. BP verkade inte tända, trots att en Allsvensk plats stod på spel. L-O Mattsson sa i telefon till Reine att BP var ett bollspelande lag. Hade de gjort mål på sitt stoplskott i första halvleken hade de nog grejat det.

Själv stod jag i korvkön då, men nog hade 1-0 där gett matchen ett annat ansikte. Nu malde Trelleborg ner BP. Efter ett noll kunde de dra sig tillbaka, kontrollera matchen och kontra. BPs enda recept var att slå inlägg mot straffpunkten, det funkade inte. Spelet gladde inte publiken. Den satte istället sitt hopp till Assyriska, men när Örebro gjorde 2-1 i slutet av andra halvlek så dog stämningen på Grimsta och speakern slutade varna folk för att göra en pitch invasion.

Själva korvorganisationen runt matchen var förresten förnämlig på Grimsta som påminner mig om Hjällbovallen. Gunnilse och BP påminner oxå om varandra. Båda klubbarna har tagit fram talanger genom sin stora ungdomsverksamhet. I AIK spelar BPs senaste, i Hammarby spelar Gunnilses Aubynn. Bara som exempel.

Det var fullt på läktarna. Publikrekord. Det blir ett härligt sound på klacken när två tredjedelar består av 10-åringar. "Där fick du, din bajskorv" sa en kille bakom mig när en Trelleborgare blev avvinkad för offside.

Bajskorv är en underskattad förolämpning. Jämfört med "hora" och "fitta" och sånt som "vuxna" klackar skriker är det överlägset.

Martin och jag undrade om BP var tagna av stundens allvar.
– Hur går det till när stundens allvar tar en spelare, sa jag
– "Vi blev våldtagana av stundens allvar" BPs spelare om matchen, sa Martin.
– Våldtagna av stundens allvar, sa jag. Det låter som något Simon Bank skulle skriva.
Vi gick av tvärbanan, förbi pizzerian och upp längs Siljansvägen. Det duggregnade.
– Det bor många sportjournalister i Årsta, sa Martin.
– Ja, sa jag. Själv är jag ju nästan två sportjournlister.

Martin sa att han skulle ha en lugn kväll med familjen. Han hoppades att IFK skulle ta silver.

Tobbe

Vore kul om det gick bra för FC Köpenhamn ikväll. Men just nu önskar jag att Tobbe Linderoths barn föds i god ordning och att allt går bra. Orkar inte läsa en artikel till om att han flyger eller inte flyger hit eller dit.

En av Elfsborgs hejarklacks mindre begåvade, men på ett sätt väldigt konkreta och nästan lakoniska ramsor gick: "Linderoth, Linderoth, Tobbe Linderoth. Han spelar boll med sin fot Tobbe Linderoth."

Om det blir en kille kommer han nog inte heta Kalle eller Karl-Gunnar.

Jag har för mig att han bara gjorde ett Allsvenskt mål i Elfsborg. De sjöng den säkert då.

de fixar det nog, med jobb och jobb och jobb

När jag dör kommer jag att kunna se tillbaka på ett liv på en kontorsstol. Jag har nog suttit mer på en kontorsstol än jag haf sex, ätit eller tittat på himlen. September och oktober kommer att gå till historien som de månader då jag jobbade mer än någonsin.
Men så blir det också himla bra!

Om en forskare från yttre rymden studerade mig skulle han konstatera att människan ägnar sin tid åt att sitta på en stol, titta på en skärm och irritera sig på saker som händer på skärmen. Ibland går människan till ett stort vitt skåp. Öppnar en dörr och suckar.

***

Idag bakade jag bröd. Vetemjöl special med fullkorn är inte så dumt. Smakar bra och är ganska lätt att knåda till en bra deg. Rekommenderas för den som inte orkar blanda själv.

***

EM-kvalet kan gå Sveriges väg även i fortsättningen. Lagerbäck måste fortfarande skaffa fler stabila backar. De kan heta Antonsson, Svensson eller Stenman. Själv tror jag att en av dem mycket väl kan komma att heta Jönsson.

Mellberg är en gåta. På planen är han ingen ledare, på träning slåss han och när han är ledig går han på krogen. Hur kunde han någonsin bli lagkapten? Jag undrade då, jag undrar fortfarande.

”Hej pappa, jag är petad.” Kim Källström i telefon till sin pappa efter beskedet om att Anders Svensson skulle spela på ”hans” plats. Har svårt att höra Jonas Thern säga så.

Find a date

Arbetet med min bok för mig ut på nya vägar. Idag hamnade jag här.

Nära makten

Statsministerns nye press-sekreterare heter Edvard Unsgaard. Han hoppade in som vikarie på radio Västernorrland när jag jobbade där typ 99. Jag bodde i hans studentrum ett tag. När jag kom tillbaka till Radiohuset på Östermalm för att jobba mötte jag honom i hangaren. Han hade portfölj och manchesterkostym med väst.
– Jasså, Olle, du är här på ett litet gästspel.
Till saken hör att Unsgaard var praktikant, jag skulle jobba på P3, men ingen som såg oss då skulle haft svårt att avgöra vem av oss som inom 7 år skulle arbeta närmast makten och vem som skulle blogga om den andre.

Vissa har det där. De vet att de är på väg till högsta ligan. Jag undrar hur det känns? Om det är skönt, som 3-0 med kvarten kvar, eller om det känns i magen som för mycket kaffe.
Hur ser deras naglar ut? Sover de gott på nätterna?

Först kulturministern, nu Unsgaard. Det är till att ha hamnat i händelsernas centrum! Vad blir det nästa vecka? En före detta klasskompis till Handelsministerns barnflicka?

***

Varför kan folk inte hålla sig på läktaren och låta spelarna vara på planen? Hur svårt kan det vara att hålla ordning på?
Tumregel:
Har du kortbyxor, benskydd och skyhög lön? -gröna fyrkanten.
Har du långbyxor, och betalar din biljett? -läktaren.
Har du jacka med reflexer och väger 100 kg? -mitt emellan. OBS. Stoppa de med långbyxor! Innan de kommer in på planen.
Har du en längtan efter att slå andra i ansiktet? -träna boxning.

Total handlingsförlamning

Om det var tillbaka till framtiden i Lördags så tog framtiden några steg tillbaka idag. I mitten av första halvlek konstaterade jag att det var länge sedan jag såg så många dåliga försvarsinsatser.
   Då stod det två noll. Sen började de riktiga tabbarna.
    Sveriges U21-landslag gav den totala handlingsförlamningen ett ansikte när de spelade med 0-5 mot Serbien och spelade bort sig från U21 EM.

Sverige hade ett mycket bra utgångsläge inför den avgörande matchen efter att de vunnit med 3-0 på bortaplan. Sveriges taktik var att backa hem och försöka slå långa bollar på den ensamme anfallaren Henok Goitom.
    Att försprånget var uppätet redan i paus skvallrar om att taktiken inte var speciellt framgångsrik.

Vad Lennartsson och Söderberg pratade om på bänken kan jag inte begripa. Inget av deras byten lyckades förändra matchbilden med så mycket som en liten pixel.
   Laget låg under med 3-0 i paus, ändå gjordes inga taktiska byten.

Antagligen lät det som det brukar:
   – Ska vi ligga kvar med Henok (Goitom)?
   – Vi knäcker ju en kille. Han har det tufft.
   – OK, då ligger vi kvar med Henok.

Henok Goitom har mer än en gång kallats för den nye Zlatan. Idag levde han upp till den liknelsen på det allra sämsta sättet som överhuvudtaget är möjligt. Under första halvleken räknade jag till en lyckad insats. En passning till Erkan Zengin. För övrigt låg han mest, eller gick omkring och klagade på att bollen inte kom där han ville ha den.
   Han hade chansen att göra 1-0 och kanske avgöra matchen, men var för långsam och kom inte ens till avslut. Minuten efter gjorde Serbien 0-1 och där vann de matchen.

Nu var det inte Goitoms fel att Sverige förlorade. Det är aldrig en anfallares fel när laget släpper in fem mål.
   Det är ingen idé att gå in på alla fel. Sverige gick in på planen och körde ner hälarna djupt i den mjuka mattan. Behagligt tillbakalutade lät de sedan bollarna studsa in.

I 38:e minuten gick min 6-årige son och lade sig frivilligt.
– Lika bra att hålla på Serbien, sa han. De kommer att vinna.
   Han förstod mer än lagledningen som inte verkade kunna dra några slutsatser av första halvlek.

I andra halvlek kom till slut några byten. Pontus gick ut och Rasmus eller Sebastian kom in men det spelade absolut ingen roll för Sverige gick inte ut på Edsbergs IP för att spela fotboll.
   Fan vet vad de gick ut för att göra. Ursäkta svordomen, men det blev faktiskt 0 – 5 och då är en och annan svordom på sin plats.

Det märkliga var att ju fler spelare som kom in desto mindre fart blev det. Kvar på bänken satt goda målskyttar Ola Toivonen och Joakim Sjöhage.

Det intressantaste ikväll var ändå inte siffrorna 0-5. Det var siffran 9102. Så många har aldrig sett en U21-match i Sverige.
På läktarna dominerade de Serbiska fansen från start till mål.
   Var finns den publiken på allsvenska matcher? Många allsvenska klubbar skulle nog gärna ha den till sina arenor.
   När Assyriska gick upp i Allsvenskan trodde många att de skulle innebära publikfester över hela landet. Tyvärr kunde Assyriska inte ställa upp en trupp som höll för Allsvenskan, och inga fans, inte ens Assyriskas, tycker det är roligt att följa ett lag som bara förlorar.
   Men den sorts nätverk som mobiliseras när Serbiens U21lag spelar i Trollhättan borde kunna mobiliseras även till Allsvenska matcher. Men då krävs det att lagen har något som lockar publiken och gör att de kan identifiera sig med spelarna.
   Jag tror inte man kan överskatta vikten av att ha spelare med invandrarbakgrund i Allsvenska lag.
   Jag gör mig inga illusioner att Allsvenska lag ska ta något ansvar för integration. Men jag vet att de fattar pengar och publiksiffror. Och Serbiens klack på Edsbergs IP skulle förgylla vilken Allsvensk ståplatsläktare som helst.

Även på Råsunda var publiksiffran intressantare än matchen ikväll. Fullsatt i en träningsmatch mellan Brasilien och Ecuador. Bilderna på hysterin kring brassarnas träning var en bild av Sverige.
    Så ser det inte ut när Petter Hansson går ut från spelarhotellet. Orsakerna till det är för många för att ta upp här. Men det tål att tänkas på.
    Speciellt en kväll när Sveriges framtid förlorat med 0-5 på planen och 0-10 på läktaren.

Tillbaka till framtiden

Det står 2-0 på TVn. Det står 90 minuter på matchklockan och den 7:e oktober i almanackan. Men vad är det för år egentligen? Det står 2006 på min dator. Jag undrar om det stämmer.

En gång fanns det ett landslag som krigade. Det innehöll spelare som kallades för kärnkraftverk. Det gick bra för det där landslaget.
Man sa att det spelade tråkigt, men det tog sig till slutspel efter slutspel.
Sen dök det upp tre Superswedes. Tre stjärnor som skulle glänsa och lysa.
Det var något som hände. Eller så hände ingenting, men det gick inte lika bra.

Mot Spanien fanns bara en av supersvenskarna kvar. Eller var han med? Ljungberg gör alltid sitt jobb, men det enda som syntes på min TV var när han gick ut och bytte skor. Det verkade ta lång tid.

Idag kom den svenska glansen inte från stjärnor utan från svettpärlor. Sveriges försvarsspel, som varit på lång semester sedan långt före VM, var plötsligt tillbaka. Till och med Petter Hansson som gjort det till en konst att se bortkommen ut visade plötsligt varför han får vara med. Och Mellberg som mest ägnat sig och att splittra gruppen samlade ihop försvaret.

Det var det gamla Sverige som besegrade Spanien.
Ligg på rätt sida. Vinn närkamper. Vänd spelet snabbt.
Och sen hem. Fort. Som. F-n.
Så spelade Sverige under VM 2002. Jag tänkte på Argentinamatchen igår. Sverige spelade precis den destruktiva och defensiva betongfotboll som alla lag med bollspelare avskyr att möta.
Men, när de fick bollen satte de fart.

Jag älskar fart.

Johan Elmander tillför en dimension till Sveriges spel som jag ropat efter i flera år. När han är på planen blir den flera meter längre.
Egentligen är det inte så komplicerat. Elmander har förstått principen. Spring snabbt mot mål.
Elmander tar inte de smarta löpningarna. Han tar alla löpningar.
Han hade Carles Puyol från Barcelona att slåss mot. Elmander var däckad några gånger, men det var Puyol och Spanien som blev knockat.

I paus var jag tvungen att ringa min brorsa psykologen. Han brukar kunna hålla huvudet kallt.
– Fanns det inte en svensk spelare som var med i landslaget förut, från Malmö?
– Du tänker på Robert Prytz?
– Nej, sa jag. Jag tänker på en annan, han var lång. Teknisk kille med lite coolt namn. Vad hände med honom?
– Jag vet vem du menar, sa brorsan. Han ville inte vara med.

En annan spelare som fått kritik hade också en lyckad kväll. Anders Svenssonhatet som kulminerade under VM, när delar av svensk press förföll till ren pöbeljournalistik, fick ett bakslag igår.
Det verkar som om Anders Svensson också hade Argentinatankar. Han gjorde sin bästa landskamp på länge.
Så bra har jag inte sett honom sen Elfsborg – Öster i förra veckan.

Svenssons rumskamrat i landslaget hade också roligt. Med magsmärtor och värktabletter kämpade Marcus Allbäck sig igenom sin 62:a landskamp.

När han vände bort Carles Puyol och lade in sitt 27:e landskampsmål var jag tvungen att ringa brorsan igen.
– Fanns det inte en landslagsspelare ifrån Helsingborg med konstigt hår som rakade sig sen ?
– Du tänker på Christoffer Andersson?
– Nej, det var en annan, han gjorde mål mot Bulgarien, vände bort en bakfull bulgar i straffområdet.
– Jag vet vem du menar. Han vill inte vara med.

Efter matchen var Johan Mjällby gladast i TV. Vilket år sa ni att det var?

****

Rami Shaaban, ser otroligt cool ut. Det spelar ingen roll hur bra Isaksson är, Shaaban kommer ändå alltid att se coolare ut i TV.

Puyol må vara ett råskinn. Hans glidtackling som skickade Johan Elmander ut över sidlinjen är sånt som gör livet värt att leva.

Om han är i verkligheten som i TV vet jag inte. Jag vågar inte ta reda på det. Jag skulle hellre tälja av mig foten med en bordskniv än tvingas äta middag med TV3s Henrik Strömblad.

Text-tv hade rubriken ”Svensson tar Källströms plats”. Det är skönt att text-tv satt ner foten i frågan och bestämt vem som ska ha vilken plats i landslaget.

Idrottsminister mot sin vilja

Har jobbat ihop me Cecilia Stegö när hon var politisk kommentator på Studio Ett. Jag var reporter, hon var gäst. Jag hällde upp kaffe och för-intervjuade. Hon var mycket trevlig och kul.
    Konstaterar att hon är vår nya idrottsminister. TT upplyste henne om det. Det första hon gjorde var att avskaffa spelmonopolet.

Har suttit på ett och annat spelmissbrukarmöte i min dag. Många av de killarna vänder sig nog till sina dosetter i kväll.

Avskaffa spelmonopolet efter några minuter. Om resten av regeringen håller den takten kan det bli åka av. Då är vi på månen före jul.

IFK Göteborg har slutit ett avtal med ett stort rikt bolag. Jag undrar när skattemyndigheten ska göra slag i saken och rättvisan ska ha sin gång och vad som händer då.


I Italien tar myndigheterna idrotten på allvar. I Sverige är det som det är.