Nyårslöften

Så kommer ett hundår till. År 2007 ska jag:
1 ha roligare, 2 väga mindre, 3 våga mer.

Gott Nytt År!

Fabio

Med TV-sportens VM-krönika på rutan här hemma bokräftas vad jag tänkte på när jag var ute och sprang i eftermiddags: Sverige gjode ett skitdåligt VM. Tre mål gjordes, två på fasta. Den ende som var i form var väl Linderoth. Isaksson, denne "världsmålvakt", borde inte ha släppt in Joe Coles mål och någon, Alex eller Källström eller någon av forwards borde ha pressat honom. Henke är endast med på bild när han ljublar över målet som, enligt TV-bilderna, görs av Mellberg. Och när han slår en straff. Nej förresten, han slår en passning till Christer Fuglesang. Zlatan har några lägen att näta mot T&T men hans avslut är klena. Som så ofta gör han försvararna dåliga, men målvakten bra med sina avslut. Hade han gjort sitt jobb hade Sverige vunnit matchen redan i första halvlek. Då hade VM kunnat sluta annorlunda. Nu slutade det precis som väntat med respass mot Tyskland. Bara med mycket sämre spel.

Lagerbäck pratar om förberedelser. Han kan inte se att han skulle gjort något annorlunda. Allbäck pratar om tillfälligheter. Varför får det ens sändas? Det var utspelning, utklassning och utskämning. Sverige lät tyskland spela sitt bästa spel någonsin. Vi måsta alla skämmas. I många år. Tack Sverige.

VM-krönikan lyckades verkligen sätta en personlig prägel på minnet av VM-festen. Att producera så tråkig TV av VM måste räknas som en prestation i världsklass. Att kalla finalen och semifinalerna för "tråkfotboll" är bara korkat och obegåvat och visar mest på att man inte förmår att uppskatta fotbollens alla delar. Det kommer personen i fråga att växa ifrån så småningom. Jag skulle kunna kunna se finalen med alla spelare bortretuscherade utom Cannavaro. Det skulle ändå aldrig kunna kallas för tråkfotboll. En match som innehåller Pirlos passning till Grosso inför hans mål kan heller aldrig kallas för tråkig. Men det som stör mig mest är att programmet avslutades med någon slags moralkaka om Zidane och våld rättvisa och dumheter. Sånt får mig att må illa. Fotboll är en smutsig miljardindustri. Att granska den är viktigt, men att SVT som är med och betalar karusellen låter som ett Tsunamiminnesprogram i slutet av sin VM-krönika är skenheligt och dåligt TV.

De tre största i VM:
1. Fabio Grosso -vilket genombrott!
2. Fabio Cannavarro -vilken tajming.
3. Fabio Ronaldo -flest mål genom alla tider. Och jo, han heter så.

De tre största skämten i VM:
1. Zlatan och Henke -vårt superanfallspar skrämde ingen.
2. Klinsmann -du är tränare, uppträd som en sådan. Inte som en packad supporter.
3. Lagerbäck -du är tränare, uppträd som en sådan. Inte som en konflikträdd skolrektor.

Bäst i VM: Tyskland - Italien
Sämst i VM: Anders eller Kim? Mobbningen mot Svensson från media och fans är fortfarande äcklig. Jag väntar på att någon ska be om ursäkt. Jag vet att det är förgäves.

PS. Jesper Blomqvist spelade i United. Han spelade från start i CL-final. Det kan vara värt att komma ihåg ibland. Superhenke väntar fortfarande på att överträffa Bojan Djordjics facit i samma lag. DS.

Julbord

På vårt julbord finns numera allting. Sillar, sallader och soltorkade tomater. Köttbullar, älgfärsbullar revbenspjäll, dopp, skinka och leverpastej. Svägerskan ställde fram ett fat med kalvsylta. Inget fel i det. Det är julbord. Man måste inte välja vad man serverar. Man behöver inte stryka nåt. Vill du ha pizzabitar så var så god.

Så är det inte med en text. Du kan inte skriva allt som kommer upp i hjärnan. Du måste välja. Annars blir det för mycket. Man storknar. Orkar inte äta upp. Men dessa regler gäller inte just nu. Mina kära kollegor på tidningarna lagar just nu julbord i spalterna.

Generösast är DN. Shit vad det flödar över där. Det är lite fint, nästan. Jag ser framför mig hur stackarna som tvingats jobba över jul har tänkt: "vad fan, om jag ska sitta här på en tom redaktion så tänker jag skriva som jag vill, ingen språkvårdare ska stoppa mig. Less is kanske more, men more är i så fall ännu mera more. Nu jävlar ska här kokas ihop artiklar med krydda."
      Sedan har de gett sig hän. De har låtit fingrarna löpa fritt över tangentborden. De har blundat och kännt sig fria, de har drömt om Toscana, om starka solbrända människor i doftande landskap. Männen har kastat sina kavajer över skrivarna. Kvinnorna har tagit av sig skor och strumpor och hakat upp kjolarna. Med vintervita ben har de dansat fram i de ödsliga korridorerna i en rad med händerna på varandras höfter och sjungit: "Vi stryker inte, vi stryker inte. Allt ska med. Allt ska med."
      Tidningshusen vibrerar av otyglad skaparlust ända tills det ystra kongatåget möter en säkerhetsvakt med handbojor och batong. De tvingas alla visa sina passerkort och verifiera sin rätta identitet. Sakta men säkert återgår var och en till sin vanliga plats.

Malin Moström

Malin Moström lägger av med fotbollen. Hon ska bli fastighetsmäklare. Sälja villor i Umeå. Det faller en tår nerför min kind.
      Malin Moström var en underbar spelare. Den typ av spelare man vill ha i alla lag. Hon utstrålade det lugn, den kompetens och den inställning som kännetecknar en kapten. Den typ av person du tyr dig till om du sitter på ett sjunkande skepp eftersom du vet att så länge hon är där så finns det hopp. Med henne på planen kan du inte ge upp.

TV-sporten visade ett inslag på tre minuter. Sedan återgick de till sitt vanliga recept: tjejer till musik och ishockey.Jag var förvånad över att de inte visade något från Uniteds träningsanläggning eller några klipp när Henke säger sina meningslösa floskler. Antagligen sparar de dem till en tvåtimmars dokumentär i mellandagarna. Eller en speciell Henkekrönika till nyår. Med musik av Vangelis och klipp i slowmotion.

Antagligen är det inte någon idé att försöka övertala henne att fortsätta. Till skillnad från Henke -jag fryser om benen, gnäller och ändrar mig hela tiden- är hon nog tyvärr en sån som står för sitt ord.
      Umeå IK ska aldrig mer använda tröja nummer 6. Att fridlysa tröjor är något man ofta pratar om bland fans, men det är en åtgärd man inte ska låta devalveras genom att använda för ofta. I det här fallet är det helt rätt.
      Tack Malin Moström. Vi kommer att sakna dig.

Pissa i papperskorgarna

För några år sedan när jag gick av bussen vid Årsta torg slog bakdörrarna igen runt barnvagnen när jag skulle gå av. Bussen började åka. Jag stod i bussen, Sam var utanför i vagnen. Jag höll i den.
    Givetvis började jag leva jävel och trots att bussen var gammal och dålig hördes mina skrik fram till chauffören. När jag kommit ut sprang jag fram till förardörren och knackade på.
    – Såg du inte att jag var på väg av med en barnvagn?
    – Du måste trycka på knappen sa chaufören.
Han syftade på knappen som gör att dörren är extra länge öppen.
    – Det gjorde jag, sa jag.
    – Ja, skyll på knappen då, sa föraren.
    – Vad sa du, sa jag. Det är väl du som kör bussen.
    – Prata med knappen, sa föraren och körde iväg.

Nu ska Storstockholms Lokaltrafik höja priserna igen. Dessutom ska de ta tillbaka zongränserna och jag blir så trött att jag inte ens kan formulera mig kort. Jag bara spyr ut denna text. Zongränserna var en mycket bra spegel av hur Stockholm – Lillstockholm alltså – omgärdade sig med murar. Gränserna var alltid dragna mellan hyreshysområden och villaområden för att folket i hyreshusområdet skulle tvingas betala mer för att komma in till Lillstockholm än de som bodde i villa och ändå hade bil.
     När biltullarna infördes togs zonerna bort och biljettpriset sänktes. Hej vad folk åkte buss. Nu är biltullarna borta. Nu ska stadsjeeparna ta över och folk utan bil ska stanna hemma i sina hyreshus för att åka buss har ingen jävel råd med när de nya priserna träder i kraft.

För två veckor sedan var jag i Borås och tog min gamla skolbuss nummer 150 hem från krogen. Det kostade mig 30 spänn. Jag hade räknat med 20.
    – Va. Varför ska vi som kommer från Frufällan diskrimineras. Det är ju för jävligt sa jag.
    Så kom jag på mig själv. Man får inte säga sånt. Då får man stryk. Man får inte prata med folk. De blir förbannade. På främsta passagerarsätet satt en extra busschaufför. Jag trodde att han skulle kasta ut mig. Men i stället skrattade han. Föraren också.
    – Ja, visst är det, sa han.
    Sedan stängde han dörren och körde. I bussen log folk mot mig. Jag förstod att jag bott för länge här i Lillstockholm.

I Årsta åker man en hel del buss. Om man vågar. Bussarna är ofta riktiga vrak. Förarna också. Fler än en gång har jag vacklat när jag kännt deras spritstinna andetag.
    Men även de nyktra kör illa. På väg hem från en fotbollsmatch med min son var bussen så full att föraren lät folk stå överallt i gången. Vi hamnade längst fram. Eftersom föraren som vanligt angjorde varje hållplats som om den var en total överraskning var jag livrädd att folkmassan skulle trilla och krossa Sam och mig.
    När så chauffören lät bussen rulla nerför Hjälmarsvägen i 65 km/h (jag kollade mätaren) sa jag till honom att det faktiskt är 30 på den sträckan.
    – Det är inte mitt fel, sa föraren. Bussen är för full.
    – Vad säger du sa jag, du kan väl bromsa.
    – Vill du att jag ska bromsa? Med så mycket folk i bussen? Vill du det?
    – Jag vill att du ska hålla hastigheten, sa jag. Följa trafikreglerna.
    – Det är inte mitt fel att bussen är full, sa han. Ni ville ju åka med.
    – Du är ansvarig för bussen och passagerarna. Först tar du emot för många människor och sedan kan du inte ens styra bussen. Om du är kapabel att stanna så ska jag be att få kliva av.

Om de ska höja priserna så kräver jag att de skärper sig. Från och med nu är det nolltolerans som gäller mot SL och Connex och Busslink och alla inblandade. Från och med nu tänker jag hämnas och jag uppmanar alla att delta. Var och en kan säkert hitta egna sätt att bedriva sin motståndsverksamhet. Betala med ojämna pengar, plinga vid fel hållplats, vinka in bussen men gå inte på, ha aldrig busskortet framme, pissa i papperskorgarna eller gör vad fan du vill! Skiter de i oss så pissar vi på dem. Skulle du få problem vet du vad ni ska säga:
    – Det är inte mitt fel. Prata med knappen.

Nattens en au elle

Det är ett av sportens mest poetiska uttryck och det hörs varje morgon: nattens en au elle. I tidningarna stavas det NHL, men när de säger det på teve och radio hör man aldrig något "h".
     Nattens NHL. Orden för tankarna till trånga barer en halvtimme före stängningsdags, till fumliga fingrar och berusade läppar, till hårda och mjuka kroppsdelar som jobbar i motsatta riktningar i en rak central stöt.
     Eller till mardrömmar och vak-timmar mellan fyra och fem när din försvarslösa hjärna löper gatlopp mellan alla krav från vardagen.
     Eller till barnet som skriker av hunger eller skräck och som bara kommer till ro om du kör det i vagn över tröskeln till köket, eller trycker det mot ditt bröst och sjunger samma strofer gång efter gång efter gång ...

Men bakom Nattens NHL döljer sig inget skirt eller vackert. Nattens NHL är ett symptom på hur svenska sportmedier kapitulerat.
    Jag förstår nyhetsvärdet. Matcherna spelades under natten och det är nytt för publiken när den vaknar. Och det finns svenska stjärnor att fokusera på. Men anledningen att man visar nyhetsbilder och toppar sina nätsajter med nattens NHL är lika mycket lathet. Det skulle kunna gå att hitta andra nyheter. Sådana man tar fram på dagen och presenterar på morgonen. Det kallas journalistiskt arbete och är en suverän metod för att hitta nyheter att sända. Men eftersom man alltid har Nattens NHL att redovisa så behöver man inte göra det. Bilderna kommer så snällt, man behöver inte gå längre än tio steg från kaffeautomaten på redaktionen. Man behöver inte ens tänka, bara sända. Det är jätteskönt. Och multinationella miljardföretaget NHL gnuggar händerna. Den reklam de får kan inte köpas för pengar.
     Tittarintresse hit och läsarintresse dit. Jag undrar hur många svenskar som brinner för att se Svenskarna i Detroit och Mats Sundins Toronto. Några är säkert superintresserade. De flesta skulle inte märka något om de visade samma bilder varje dag. Det är alltid någon framför kassen som höjer klubban och en tillgjord amerikansk kommentator som skriker "And he scoooores! Nylander scooores!" Alla klipp är regisserade enligt samma dramaturgiska mall för att passa i strömlinjeformade nyhetssändningar.

När det blir för mycket näring i till exempel en sjö tar en art över. När det blir för mycket sändningstid och för många sajter tar en sport över allt utrymme. Därför tvingas vi se den här NHL-algblommningen från skolstart till midsommar medan fattigare sporter trängs undan.
     Förr i världen sa journalister: följ pengarna. Det var ett sätt att hitta de stora bovarna. Då jagade man, numera är följer man pengarna i koppel.

Nattens NHL. Det kunde varit något vackert. Eller något komiskt:
     – Vart det någon närkamp i går?
     – Fy fan, det var NHL hela natten.
     Nu är det bara förbannat tråkigt.

Taylor made

Jag har köpt en ny gitarr. Det är en Taylor GB110 som jag fick till ett vrakpris. Därmed har jag uppfyllt ett av de tre nyårslöften jag avgav i Aftonbladet inför året. Det andra var att genomföra 120 träningspass. Det gick åt helvete eftersom jag varit sjuk hela hösten. Det tredje kommer jag inte ihåg.
     Nu spelar jag alla Ryan Adams-låtar jag kan och några jag inte kan. Jacksonville Skyline är en liten sak jag önskar att jag hade gjort själv.
     Gitarren låter mycket bra. Den har en distinkt ton med bra bas. Den är lättspelad med skön hals, men den är ganska petig med fingersättnignen, vilket avslöjar min rätt usla teknik.
     Sedan jag skar mig i somras har vänster pekfinger varit löjligt känsligt och förflyttningar längs strängarna gör förbannat ont. Men gitarren är här för att stanna. Jag ställer därför ett ultimatum till min kropp: bilda en valk eller lev med smärtan.

Vissa dagar ...

... vaknar man med en sång i huvudet. Detta är en sådan dag. Du kan vara med och sjunga. Melodin kan du och ackorden är enkla. Du kommer nära nog med E/H7/A och am. Ta fram gitarren! Eller varför inte ukulelen?

Jag hade en gång en kropp, jag tyckte att den var fin.
Men det var för länge sen så länge sen.
Var är den nu? Svara mig du? Jag bara undrar: var är den nu?

Jag hade en gång en bok med början och mitt och slut.
Men det var för länge sen, så länge sen.
Var är den nu? Svara mig du? Jag bara undrar: var är den nu?

Jag hade en gång ett liv. Det såg lovande ut.
Sen vakna jag upp en dag och livet var slut.
Var är det nu? Får jag retur? Jag bara undrar: får jag retur?

Linda

Jag såg Linda Bengtzing idag. Jag trodde att hon bara var en tjej men min kompis sa att det var Linda Bengtzing.
     – Oj, tänkte jag, hon såg större ut på TV.
     Det syntes att hon var en stjärna, men jag hade föredragit att det inte var Linda Bengtzing. I så fall hade jag varit först att upptäcka henne. Ungefär som Columbus upptäckte Amerika fast det redan fanns folk där som hade upptäckt att de fanns där för länge sen. Nu var hon redan upptäckt.
     Linda Bengtzings första skiva heter Ingenting att förlora vilket låter lite som min debutbok. En gång har hon sjungit duett med Glenn Hysén och igår, när jag satte upp en ny bokhylla, så hittade jag boken Hyss och allvar med Glenn Hysén och om det är någon bok som jag undrar hur jag orkade läsa är det den. Språket i den är ytterligt fattigt (till och med värre än i det här inlägget) men det som verkligen skrämmer mig är att jag inte kommer ihåg när jag tillät Linda Bengtzing att bli en del av mitt medvetande för jag var helt klart inte en del av hennes. Jag noterade varje steg hon tog och hon noterade inte ett enda steg som jag tog. På samma sätt har jag skrivit om henne i min blogg men hon har inte skrivit följande i sin blogg:
     "Idag såg jag ensam blekfet man som drack öl vid fyratiden. Sen kom en annan man och han hade inget hår. Jag vet inte vilka de var. De såg ut som om de satt inne på sanningen."
     Det påminner mig om när jag träffade Carolina Gynning i toakön på ett flyg till Italien. Vi var två i pers. längst bak i planet och det drog ut på tiden. Hon hade en stor klocka. Jag sa:
– Vilken snygg klocka.
– Tack, sa hon.
– Tja, man kanske skulle skaffa sig en klocka, sa jag.
– Ja, sa hon. Det är bra om man vill veta vad klockan är.
     Sedan pratade vi inte mer.

Beskatta dom!

Gick på stan idag. Inne i city alltså. Ni vet de där gatorna runt Stureplan och NK. Passerade även Gallerian. Jag är glad att jag är tillbaka utanför tullarna igen.
     Jag betalade 20 kronor per timma för att INTE köra bilen i stan. Men alla jag mötte gick runt med sitt sprättiga beteende, sin otrevliga blick och sina för dyra kläder utan att betala ett skit i straffavgift eller skatt. Folk har vant sig vid att deras beteende ska var gratis. Så kan det inte fortsätta. Följande straffskatter bör snarast tas upp till folkomröstning.
1. Sprättskatt. Killar med för dyra kläder som går runt och sprätter i city bör erlägga avgift. Kombineras med frisyrgeleskatt. Det ser för jävligt ut och det stör stadsbilden. De måste börja betala för detta.
2. Hattskatt. Män över 40 som bär hatt och jeans måste betala. De kör ofta stadsjeep och bör egentligen förbjudas.
3. Tråkighetsskatt. Människor som glor nedlåtande på dig på grund av att du tilltalar dem vänligt måste straffas. Vi vill inte se dem på stan. Jag föreslår att de måste betala 500:- för att gå på gator eller i affärer. Det skulle gälla 90% av Stockholms invånare.
4. Duffelskatt.
5. Skatt på föräldrar. Att inte trösta ett barn som skriker ska vara bötesbelagt och att ta med sig ovilliga bebisar på restaurang ska kosta. Förälder som pratar högt med sitt barn i mataffären i syfte att demonstrera för alla andra vilken duktig förälder han eller hon är och vilken fin dialog man har med sitt barn ska gripas av polis och dömas till dagsböter enligt lagen om olämpligt och jävligt bajsnödigt uppträdande.

100 skäl ... #8

Skickade ut inbjudningar till en glögg igår. Om någon tyckte internet var trögt berodde det på att min bilaga var lite stor ... Min fru och jag diskuterade vilka vi skulle skicka till (vi glömde säkert några, förlåt). Ett namn dök upp som vi visste inte kunde komma.

– Bra sa jag, då skickar vi till dem. Finns det fler vi kan skicka till som vi vet inte kommer?
– Varför då, sa min fru.
– Det ser ju bra ut, och så blir det ändå inte för mycket folk, sa jag.
– Men det är ju öppet hus, sa min fru. Vi vill ju att det ska komma mycket folk.

Hon förstår inte sånt där.

Jag har inte sett någon lantmätare på en hel vecka, men det finns inga indikationer på att de skulle vara döda. Jag läste på ett forum att lantmätare kan vara försvunna från ett område i dagar eller veckor för att sedan dyka upp som om inget hade hänt.

Heaven & Hell

Rekommenderar återigen Den gudomliga komedin till alla med sömnproblem. Här om natten vaknade jag i vargtimman och tänkte på jobb och skit. Jag tog boken, läste en sida och sedan orkade jag inte hålla ögonen öppna.
     Fortfarande är det en bra bok. Även att läsa. Men helvetet är bäst. Himlen är ännu mera sövande.
     Har tänkt mycket på varför det är så? Det är inte bara Dante som brottas med saken.

”Voices echo this is what salvation be like after a while.” Det är Dylan. I våras var jag i Italien och besökte bland annat Dantes grav. Inte där han ligger nu, men där han låg ett tag. Under kriget, tror jag. Det var väldigt trångt där. Underligt med tanke på att herr Dante knappast skulle ge sig av därifrån. Japaner och amerikaner knuffade mig. Bilden blev urusel. Sådant är också en del av upplevelsen antar jag.
     När jag gick i de gudomligt vackra kyrkorna där i Ravenna tänkte jag på Dylanraden. ”Hon sa: det måste va så här det känns när man vart kär ett litet tag” Så skrev jag i min anteckningsbok.

Jag själv (lägg märke till hur elegant jag placerar mig i samma soffa som kollega Alighieri) har också problem. När jag ska beskriva något skönt får jag krypspänningar i ryggraden. Jag ryser av obehag när jag läser det. Vad är det överhuvudtaget för mening med att prata om det som är bra? Hälsan tiger still. Den står still. Luften cirkulerar inte. Ingenting händer. Något som är dåligt däremot kan jag skriva länge om.

Min frisör fick sin semester förstörd av att läsa min Konsten att förlora. Han oroade sig hela tiden över vad min fru tänkte om Mats Hårds syn på sitt samboskap. Samtidigt är jag övertygad om att han aldrig skulle orkat läsa 300 sidor om mitt lyckliga liv med min fru. Konsten att vinna skulle den kunna heta. Och handla om Chelsea eller Barcelona.

Kyckling

Vad är det som gör att jag kan laga stekar, grytor, långkok, surdegsbröd som tar dagar eller veckor att åstadkomma, lätta rätter, vegetariska rätter och ostbrickor, ja allt möjligt; god mat, hälsosam mat lyxig mat. Om jag är ensam en lördagkväll går jag ändå till ICA och köper en halv grillad kyckling?
    Det slår aldrig fel. Ensam man = grillad kyckling. Ätes med folköl eller bag in box-vin, bröd och -kanske- en samvetstomat.