10 ointressanta saker

Galor, vuxna hundar, nya weblösningar, elpris, möten på arbetsplatser, mitt liv, politiker, människors jobb, Karin 21.30 & den här bloggen.

Romanen Junk -omslaget igen

Funderar på baksidestext. Vad sägs om följande formuleringar:
"En roman om skamligt sex, dåliga droger och jävligt bra rock n´roll."
eller
"En roman om vänskap, Elvis och ensamma hjärtan."
eller
"En roman om relationer, rock och Elvis Presley."
eller
"Trasiga relationer och tråkiga repetitioner."
eller
"En varm roman om kalla hjärtan."
Man kan hålla på forever. Omslaget är ändå bättre.

bloggar suger inte

Såklart är bloggar bra, som Niklas kommenterar. Alla som skriver är bra. Alla som publicerar sig är bra. Alla verktyg som underlättar saken är bra. Både för människor och för demokratin. Det är själva runtomkringet jag har svårt för. Tävlingen, portalerna, pingrejset och jakten på popularitet. Lunarstormdemokratin.

Det finns alltid motverkande rörelser. I samhället och på Internet. En rörelse strävar mot mångfald och diversifiering, en annan strävar mot likriktning och konsensus. Dessa pågår samtidigt.

När bloggandet blir en tävling i att hitta dagens grej att kommentera för att synas och få träffar riskerar den alternativa debatten att reduceras till en spegel av den etablerade. De stora mediernas agendasättande ifrågasätts inte då utan bloggarna blir journalisternas hejarklack. För eller emot. Om de ledande bloggskribenterna i fråga också är samma personer som skriver på etablerade och debatterande kultursidor blir bloggeriet ännu ett redskap för de som redan har en offentlig röst och kan se och styra debatten från flera håll samtidigt. Det tjänar knappast människan med den lilla rösten på.

(Vem sa att jag inte kunde låta som en ledarsida? Fy tusan va vackert!)

klassåterträffar

Eftersom Mymlan tog upp klassåterträffar i en kommentar måste jag säga nåt om det. Nästa år är det tio år sen jag gick ut Journalisthögskolan. Tio förbannade år. Och cirka etthundrafemtio år sedan jag gick ut högstadiet. En gång hade vi femårsjubileum för gymnasieklassen. Det var ingenting. Alla var som vanligt. Tioårsfesten rann ut i sanden och sen dess har jag aldrig varit på en återträff.

Jag är rädd för dem. Det känns inte som att mina framgångsrika och ekonomiskt lyckade klasskamrater skulle sätta värde på hur många träffar jag har på min blogg. De är VD-ar och företagare och forskar efter vaccin mot cancer och AIDS. Jag sitter framför en dator efter ett botemedel mot kroniskt missnöje.

Ibland träffar man nån från förr. Man tar ett glas och snackar lite. Eller lyssnar. Det kan vara skönt. Men man konfronteras med sitt förflutna och jag vill sällan se bakåt. Jag vill sätta händerna för öronen och skrika medan jag rusar. Sisten till helvetet vinner.

bloggar suger men motorcykel är bra

Jag har svårt för alla nya internetverktyg. Bloggar, MySpace och dessa. Jag finns där, men jag gillar det inte. Allt verkar gå ut på att synas så mycket som möjligt. Att ha så många vänner och träffar och kommentarer och länkar. Den som har mest är bäst.

Det är samma som i högstadiet. Det gäller att vara populärast. Och det blir man inte genom att vara smartast utom genom att synas och höras mest. Då blir man populär. Då syns man på olika sidor.

"I stadens vilda nattrafik där trivs ja allra bäst
Där gäller bara hålligång och vem som hörs och låter mest."

Aldrig trodde man att Dille Diedricson och Tobbe Ferms ord från Sommarnatt skulle vara de som bäst beskrev det intellektuella klimatet i den nya digitala debatten.

Jag blir sugen på att ta ut min motorcykel. Det är vår nu. Det luktar vitsippor längs vägarna. Om jag kör med visiret öppet kommer våren att träffa mig i ansiktet med en hastighet av 100 kilometer i timmen.

Barnperspektiv och Thin Lizzy

Jag avskyr att skriva om saker i MEDIA! Men det är så mycket jag inte förstår.

I morgonens P1 sa en norsk barnsjukgymnast att det vore bra om föräldrar inte bara satt på kafé utan gjorde saker som fick barnen att röra på sig. Programledaren:
– Vet inte föräldrarna själva vad som är bäst för sina barn?
– Jo, sa sjukgymnasten, men föräldrarnas livsstil påverkar hur barnen mår.
– Är det inte större risk att alla råd bara gör föräldrar osäkra i sin föräldraroll och mår dåligt? sa programledaren, antagligen livrädd att stöta sig med alla politikst korrekta och egofixerade småbarnsföräldrar framför radioapparaterna.
    På det svarade sjukgymnasten att det är viktigt att föräldrarna mår bra, men att de bör ta med barnens perspektiv när de planerar sina aktiviteter.

På dörren till min bank står att de inte finns några pengar där inne, och en norsk sjukgymnast måste säga i svensk radio att det är bra om föräldrar försöker ha ett barnperspektiv.

Jag är en enkel man. Jag förstår Thin Lizzy. Lyssnar intensivt på dem just nu. The Rocker är så helt lysande grymt enastående. Jag förstår även ZZ Top. Och AC blixt DC.
– Gomiddag.

blogglista

Blev intervjuad av en elev från Poppius om bloggeri. Hade en strategi för hur jag skulle svara som var bra och cool. Den gick åt helsike direkt. Hon lät söt och jag babblade på som en idiot tills hon var tvungen att lägga på.

Hon avslutade med att be mig nämna min egen topp fem över bloggar. Jag blev tvärtyst. Krystade ut mig några tråkiga exempel. När hon lagt på skrev jag ihop denna lista och skickade istället:

Fem bloggar jag hade velat läsa om de funnes:
1. Jag är Skåne-Jenny.
2. Damfotboll.blogspot.com -elva elitspelare gruppbloggar om träning och match.
3. Fyra flinande sportfånar och så jag. -Den svartrockande lillasystern Jihdes blogg om sitt liv.
4. Öhrnen har landat -Peter Öhrn kommer med uppmuntring och delar med sig av sina visioner för SR och annat.
5. Satans blogg -den riktiga alltså.

Omslag

Så här kommer boken att se ut. Omslaget är gjort av Monica Eskedahl. Hon gjorde även omslaget till Mats Hård. Jag tycker det är skitbra. Det står ELVIS på ringen. Klicka på bilden så blir den skitstor!

Har även gjort en MySpace-sida. I väntan på min egen sajt. www.myspace.com/ollesvalander

Junk

Min roman kommer att heta Junk. Vet inte om jag skrivit det.

Har i dag gått av och an, städat kontoret, gjort bokföring, skickat fakturor till Göteborgare och allt annat trist. Där emellan har jag stirrat på tangentbordet. Det kallas "den kreativa processen" och kommer att sluta i en artikel om Elvis Presley och jag. Eller nåt.

Någon frågade om jag krystat färdigt. Jag antar att det syftar på födslovärkar. I så fall är svaret ja. Nu är det väl efterbörden, antar jag.

Ikväll kollar jag Mff mot Gais.

Någons bästa polare

Min som kom hem och försökte reda ut hur det var i hans klass: "han är min bästa kompis, men hon och han och han har alla tre mig som bästa kompis."
    Han fick inte ihop det.

Är jag någons bästa kompis? Säkert en av någons bättre kompisar. Men högst på listan? Vill jag veta svaret?

Om jag gjorde en egen lista, eller tog ut en kompiselva, över mina polare vet jag inte riktigt vem jag skulle skriva överst heller. Man vill ju inte sätta en människa överst om man vet att han eller hon skulle placera mig först på fjärde plats.
   Om man jämför sin med polarnas lista skulle man kunna räkna ut skillnaden mellan deras position på min lista och min position på deras listor och få fram ett medeltal, en kvot eller kanske en konstant eller nåt. Man skulle kunna ge den en grekisk bokstav och kalla den för genomsnittligt kompiskvot eller liknande, eller i mitt fall suckerskvoten. Jag tror att jag skulle var ungefär som Håkan Mild: aldrig bäst men alltid med i startelvan.

Bara det faktum att jag räknar på detta förklarar väl varför min kvot, som jag tror, skulle vara hög, eller låg, eller hur man nu räknar ut den. (Man kan föra in /-1 i ekvationen för att justera sånt, minns jag från gymnasiematten. Givetvis finns det folk, som min son, som hamnar överst på flera listor. Får de i så fall en hög eller låg siffra? )

– Men herregud, du är över 35 år. Folk umgås inte på det viset. När du är sex eller tretton har du bästa kompisar som är viktiga, när du är 15 har du ett gäng, när du är 20 har du ett mindre gäng, när du är 30 har du kollegor och bekanta och när du är 38 har ni ett antal par som ni träffar ibland och tycker är konstiga men trevliga och några singlar som du träffar och tror har ett roligare liv. Bästa kompisar har du inte! Bli vuxen!

Idag ska jag ut på ett långpass löpning. Min iPod har musik för åtta timmar, men batteriet räcker inte mer än en timme. Det är också en sak jag inte förstår. Halva löppasset får jag springa utan musik.

ny bilaga

Aftonbladet kör en ny jättesatsning på Allsvenskan. Vad de har gjort är att trycka en egen tidning med allt som de skrivit under veckan som gått och lite till. Daniel Alexanderssons tackling på Dixon som nämndes flitigt tidigare i veckan nämns inte mindre än tre gånger i samma tidning. Visst var den ful, men tre gånger? I samma tidning?

Robert Laul har fått ett eget uppslag. Jag vet inte vad han gjort för detta. Senast han fick nåt nytt -sin blogg- lovade han att avslöja Mats Hård...

Och Mjällby uttalar sig om kommande matcher. "Elfsborg har svårt utanför Borås Arena" säger han. Men förra årets statistik tyder på motsatsen. Om resten av utsagorna har samma kvalitet undrar jag varför den här bilagan finns.

En sak är ialla fall säker: Aftonbladet skriver MEST om Allsvenskan som de också sponsrar. Frågan är om de skriver bäst, men den kan jag inte svara på.

Allsvenskan är alltid het på våren, men i sommar, när vikarier med konstiga namn ska skriva och intresset smälter i sommarvärmen är det inte säkert att det är lika kul att ha sexton sidor att fylla.

M-ordet

I tidningen Journalisten (som jag får för att jag måste vara med i det facket för att få en bra försäkring som betalar datorn jag skriver detta på men som jag aldrig läser eftersom den är så tråkig att den blivit utsedd till officell tidning i helvetet för läskunniga) skriver chefredaktören om "manliga bloggare" som en liten blinkning för att alla ska förstå att dessa inte behöver tas riktigt på allvar. Och i DN har en (kvinnlig) bloggare suttit så länge på sitt rum och funderat på vad svenska män gör att hon blivit tvungen att gå in till en granne och fråga. Han har inte heller några förslag.

En chefredaktör och en DN-skribent. De är bara exempel så klart, och de får skriva som de vill och de ska absolut tänka och resonera som de vill, men är det inte en oväntat låg nivå på debatten? Att dela in befolkningen i två grupper och sedan generalisera är väl okej för en 15-åring eller till och med en omogen 23-åring, men kan vi inte förvänta oss mer av så pass smarta människor? Eller är "man" är en förolämpning som inte längre behöver motiveras?

Ett M-ord? Ett trumf i varje spel?
Den som säger det är tifferi och kan inte kullas.
Man säger M-ordet och himlar med ögonen och sedan ska alla förstå att man vunnit leken.

Som "jag säger det tiotusen gånger mer än du kan säga bom bom ingen ändring"? Den som säger det först vinner varje gång. Jag minns att jag hade sådana diskussioner när jag var sex år gammal. Jag minns att det kändes som att de aldrig förde mig vidare.

Jag vet inte, men jag undrar om vi behöver ett M-ord.

Romanen lämnad

Har nu skickat manuset till det som ska blimin debutroman till förläggaren. Det känns ... bra. Den känns stabil. Den är bra.

Jag arbetar med den nya hemsidan som ska ligga på www.ollesvalander.se Idag hittade jag några gamla listor jag gjorde när jag skrev Mats Hård. Det är checklistor ifall nån skulle avslöja mig, nödbloggar och pressreleaser. Det finns också ett meddelande från Mats Hård till mig. Inspelat på hans egen bandspelare. Jag började gråta när jag hittade den.

Allt kommer att publiceras på den nya sidan.



Champions League på TV. Henrik Strömblad ser ett tillfälle att återigen prata så mycket som det är mänskligt möjligt under 90 minuter. Nyligen sa han att ljudet inte är det viktigaste i TV, utan bilden; att man ser vad som händer. Jag önskar att han åtminstone lyssnade på sig själv och höll truten ibland. Och så önskar jag fred på jorden och slut på all svält och miljöförstöring och nässpraysflaskor där man får ut allt och det inte blir lite kvar i botten. Suck.

Skäms Helsingborgsklacken

I lördags under Supercupfinalen demonstrerade Helsingborgs fanklubb Kärnan genom en banderoll som får mig att må illa.
Bakgrund: De vill påverka Svenska Fotbollförbundet att ändra sina regler så att fler spelare från icke EU-land ska få vara på planen samtidigt. Idag tillåts bara tre. Men enligt ett avtal som kallas Cotonou-avtalet som slutits mellan att antal u-länder och EU kan den regeln visa sig vara olaglig. Så långt är allt väl. Helsingborg har alltid velat ändra reglerna efter sin vilja, och frågan ska prövas men fotbollförbundet vill vänta till efter årets Allsvenska för att inte ändra reglerna så nära in på starten.

Anledningen till att banderollen får mig att må illa är att den jämförde Helsingborgs fotbollspelare med Rosa Parks och Martin Luther King. Hif försöker spela ut diskrimineringskortet och då passar klacken på att jämföra laget med två frihetskämpar som båda tog personliga risker för att vinna framgång för andras skull. Men låt mig förtydliga en sak:
Helsingborg tar inga risker.
Hif vill inte vinna framgång för andra, de vill ändra reglerna för att vinna framgång åt sig själva. Genom goda kontakter i dessa länder tror de sig kunna ha fördel framför andra Allsvenska konkurrenter. Det är jävligt lågt att kalla jämföra det med Rosa Parks.

Om Hif hade velat visa en gnutta av det civilkurage Parks och King visade skulle de skita i reglerna och använda spelarna ändå. Men då riskerar de nedflyttning, och de vågar de inte. Det kallar jag inte civilkurage.
Ett annat sätt att visa att man arbetar mot diskriminering vore att köpa spelare från länder som INTE skrivit på Cotonou-avtalet. Då skulle man verkligen visa att det är mänskliga värden som ligger bakom. Men det vågar man inte. Det kallar jag inte civilkurage.

Nu är det inte Hif utan klacken som begått detta övertramp. Så straffas dem som straffas bör. Men även Hif har kallat Fotbollens regler för diskriminerande, och alla lag har de fans de förtjänar. Att klacken sedan kallade Lars-Åke Lagrell för nazist är inte Hifs fel. Men det är tragiskt.

dagens dikt

hämtar jag ifrån A. Lindgrens långa diktsvit om E. Svensson ifrån Lönneberga socken.

Varför är jag ful och fattig, det kan man fundera på?
Varför får jag aldrig rosor och varför skrattar jag ändå?

Det känns som att det räcker så en måndagmorgon.