Vissa dagar ...

... tittar du dig omkring och undrar vem som gjort allting du ser, och kommer på att det är du. Du minns inte hur men du kan följa dina spår och se hur du sabbade det.

Dessutom har jag problem med den här raden:
Bara fullkomliga förlorare förälskar sig i fullkomliga främlingar.
Bara fullkomliga förlorare förlorar sig i fullkomliga främlingar.
Bara förlorare förlorar sig i fullständiga främlingar.
Bara förlorare förälskar sig i främlingar.
Bara förlorare förälskar sig.
Bara förlorare förlorar sig.
Och så vidare.

Tyckare

DN gör mig alltid stridslysten. Idag skriver en av dess profilerade skribenter och tyckare om vilka artister han anser ska fortsätta att göra sin grej och vilka som borde sluta. Ozzy bör sluta, Black Sabbath lika så och de som gillar vad dessa musiker och show-män gör är döda i själen eftersom det enda skäl som skribenten kan komma på för att lyssna på det, är att man saknar själ. Nostalgi. Det är anlednignen. Inget annat.

Jag är inget Ozzy-fan, men jag tror att Ozzy är det. Han är en man av show business. En musiker och artist. Galen som bara en sådan artist kan vara. Som han måste vara för att göra det han gjort.

Vad människor som bara tycker hela dagarna inte kan förstå är att en artist eller en konstnär älskar (eller hatar) sitt jobb och gör det för att han eller hon måste. Tyckarna använder musik som symbol. En skylt att hålla upp framför sig för att visa vem man vill vara. Och, framförallt, en skylt att hålla upp för att visa vilka de där andra är, de låga och fula, de ömkansvärda och oupplysta. De som inte förstår. De använder musik som andra använder kunskap om vin eller grammatik: för att utesluta människor ur den lilla sfär de vill tillhöra.

Men så är det inte. Musik och konst är något helt annat än klädmärken och vip kort.

Jag har själv varit en sådan som tycker om andra för att visa vem jag är. Det fick mig att må dåligt. Nu försöker jag vara en som gör. Andra får tycka vad de vill. Jag mår fortfarande dåligt, men jag är inte lika bajsnödig längre. Det är skönt.

Elvis band

Elvis Presleys band kommer till Sverige i september. Dagen efter min födelsedag spelar de i Jönköping. Ibland kommer Elvis gamle trummis DJ Fontana till Sverige. Då brukar han spela på de mest obsoleta platser: ett hotell i Västerås, en kursgård i Skåne, en campingplats utanför Halmstad. Det är inge fel på dessa platser var för sig, men de ligger långt ifrån Las Vegas. Jönköping också.

Å andra sidan är Jönköping kanske inte så långt ifrån Memphis och en campingplats utanför Varberg kanske är ganska likt Tupelo i Mississippi.

Tänk om Elvis hade levt och varit med som en av dessa bortglömda stjärnor som bara lockar sina gamla raggare-fans. Tänk att se honom gå upp på scenen i ett begagnat cirkustält på en åker i Skåne och köra ett set med en liten tajt combo bakom sig och sedan skriva autografer och fotografera sig med några kvinnor innan han och arrangören åker in till närmaste stad och äter en bättre middag på stadshotellet.

dobb

För några år sedan gjorde jag en fotbollssajt om L-G Carlstrand. Den var först med mycket, till exempel sms-rapportering ohc att låta en hund intervjua Lagrell. Då var det L-Gs rotweiler Ted som skällde ut fotbollsbossen. Nu har alla möjliga tidningar sms-rapportering och Aftonbladet har Robert Laul.
     En sektion på den sajten hette "Med dobbarna först" och innehöll en hel del elakheter.

Nu fick jag mejl från en kille som startat en sida om West Ham och annat. Han lovar vassa dobbar. Man kan avgöra den saken här.

Vissa dagar vill du ...

... bara slå sönder något ömtåligt och jävligt värdefullt.

Hallå där, din prickige figur.

BT har gjort om sin websajt och därför hittar jag inte min förra text men däremot den nya här. Obs. JÄTTESTOR BILD! Känsliga läsare varnas.

Mammas mikro

I den ständiga jakt på minsta möjliga mening i meningslösheten som jag bedriver här på bloggen har turen kommit till mikrovågsugnar. Vi fick tidigt en mikro. Den var stor som en TV och hade ett djupt och vackert pling. Den andades kvalitet. Luckan lät som dörren till en Jaguar.
     Som vanligt när det kom en ny medlem i hemmets maskinpark var farsan sugen på att hjälpa till i köket. Han provade stekt och kokt ägg. Det smakade lika mycket ingenting som när han stekte ägg i titanpanna helt utan fett. Efter hans inledande testkörning var mikron fri för oss att använda.
     Det enda som jag minns att vi lagade i den var varma mackor. En skiva vitt bröd, skinka, ketchup och ost. Ut kom en mjuk och slabbig macka med Lätt & Lagom rinnande och en seg ost som smakade himmelskt. De kunde också tillagas dubbla. (Microns intåg i familjen betydde samtidigt slutet på riktiga varma mackor. Att starta vanliga ugnen tog för lång tid.)
     Efter att jag flyttade hemifrån har jag alltid försökt laga de där mackorna igen, men jag har aldrig lyckats. Smaken blir inte som jag minns den. Inte som i mammas mikro.
     I många år kunde jag laga dem när jag hälsade på hemma hos mor och far, men sedan skaffade farsan en induktionshäll som han putsade varje dag och micron försvann. Och nu kommer det konstiga: i den nya smakar mackorna inte lika dant. Brödet och pålägget är det samma, men i den nya mikrovågsugnen smakar det inte lika gott. Jag kan fortfarande minnas exakt hur det doftade och smakade i vår första mikro.
     Den var stor och brun och jag tror det var en Philips. Den roterade inte maten, men den hade ett vred för tid och en startknapp stor som en dominobricka. Den tillförde maten en arom som ingen annan mikrovågsugn sedan dess har kunnat ge mig. Jag saknar den.

Jag är inte ironisk. Det är så med denna mikro. Om någon känner igen modellen eller delar min upplevelse vore jag tacksam för ett mejl.

Vad är det med Zlatan?

Jag bara tänkte på en sak. Hur är det möjligt att misslyckas med att vara med i ett landslag? Vilken nivå av social kompetens befinner man sig på för att det ska gå så åt helvete? Jag tänker inte bara på Zlatan, även de andra kan ha ett finger med i spelet, men det är ändå han som är utanför laget. Jag menar hur svårt kan det rimligen vara att vara asbra på fotboll och spela i ett lag? Det har gjorts förr. Och Lagerbäck, som chef, hur är det möjligt att misslyckas? Det är inte hjärnkirurgi. Eller jag vet inte, förresten. Jag kan inget om hjärnkirurgi.

Borås Tidning

Jag hatar att välja. Jag undrar om orsaken är att jag kommer från Borås att göra. Där finns inte så mycket att välja emellan. Eller så är det inte en orsak, men en verkan. Min ovilja att välja kanske förklarar varför jag tycker det är så jobbigt att bo i en stad där man hela tiden måste göra val. Jag drömmer om en pizzeria med bara en pizza. Problemet är att jag inte kan bestämma vilken det ska vara.

Borås Tidning publicerar numera en serie texter av undertecknad. Första verket kan du avnjuta här eller via länken till höger.

Nästa text (jag måste skriva den!) kanske ska handla om valmöjligheter.

Alla pratar om Britney Spears. Till och med jag, som gör ett undantag och deltar i debatten: "snyggt" tycker jag.

Lördag kväll. Melodifestival.
Aldrig är livsledan mera lik skräck.

Ölutjämning

Igår åt jag och min fru lunch på Fenix på Söder. "Förmodligen Söders bästa luncher" står det på en skylt utanför. Charlotta och jag har gemensam ekonomi, vilket i princip betyder att jag lever på henne, men att vi inte gör skillnad på hennes och mina pengar. Den som har betalar.
     Det var hon som kommit först, tagit bord och beställt åt oss båda och när vi ätit färdigt bad hon om notan. Jag stirrade in i väggen hela lunchen och såg inte ens kyparen som kutade runt och skickade ut Söders förmodligen mest stressade luncher. När han kom med notan, lade han den först mitt på bordet med riktning Charlotta. Sen ryckte han upp den och placerade den framför mig med orden: "Förlåt mig. Skandal!"
     "Vi har gemensam ekonomi, sa jag. Och dessutom lever vi på 2000-talet."
     Charlotta betalade. Söders förmodligen mest träskallige kypare tog pengarna med orden: "Det verkar så."

Alltså vad är detta? Vilken sorts homosapiens är det som håller på så här? Vi skriver 2007 när vi undetecknar våra babs-slipar på krogen, men de som tar emot dem är ofta kvar på 50-talet. För det första är det förnedrande för Charlotta att han förutsätter att hon vill bli betalad för, som om hon inte hade ett eget liv utan behövde en man som tar hand om henne.
     För det andra är det att upprätthålla och försvara ett jävla skitsystem där män förväntas köpa sig in hos kvinnor.
     För det tredje är det förnedrande mot mig som är torsk hur jag än gör. Antingen går jag med på hans neandertahlarstil och mår dåligt, eller så säger jag ifrån. Men jag framstår bara som en mes som inte betalar eftersom det sällan finns tid att prata med primaterna som förespråkar en ordning där mannen är "the provider" och manligheten mäts i tjockleken på plånboken.
     Vad ska man göra?

En kompis jag jobbade med på radion tjänade några tusen mindre än jag. Hon var tio år yngre, så det var inte helt konstigt, men då vi gjorde samma jobb införde vi en ölutjäming: den som tjänade mest betalade bärsen. Vi höll på tills vi inte längre kom ihåg vem som tjänade mest. Då ansåg vi det rättvist.
     Vad jag minns undvek vi Fenix.

Kärlek och pengar

Idag ska jag bokföra. Merde. Att bokföra är som att räkna centralprov i matte medan någon intill dig river sönder dina tusenlappar.

Ringde en kompis igår morse för att få tag på ett nummer. Inget svar. På kvällen ringde kompisen tillbaka: "Jag såg på TV när du ringde i morse och sen glömde jag ringa tillbaka." Det påminde mig om det här. Är det mig det är fel på undrar jag. Eller vill personen säga något?

Gårdagens text är ett utkast till ett kommande projekt. Jag tyckte att det passade igår. Hela det stycker finns numera här.

Några hjärtans dag

På tisdagskvällen föll det snö. Inte riktiga flingor utan enstaka kristaller som inte syntes, men som yrde omkring i ljuset från gatlyktorna på Esplanaden och stack i ögonen när jag gick genom stan. I skylfönstren hängde hjärtan. Hjärtan av choklad, hjärtan av plast, hjärtan av socker och gelatin. Överallt hjärtan. Handlare som försökte tjäna sina tusenlappar på människors dåliga samveten. Konstgjorda hjärtan för de som inte vågar älska förrän de vet säkert att det är hopplöst.

Jag har alltid trott att det skulle gå över. Först när jag blev 20, sen när jag blev 25. Och absolut efter 28 när jag var säker på att livet skulle ta slut. Hjärtat som aldrig slutar förälska sig. I tonåren var det normalt. Sturm und Twang, ett ständigt stånd. Sedan sa de att det skulle sluta, eller så sa de inte att det skulle sluta, men ingen sa att det skulle fortsätta när man var över 35 och i ett förhållande eller inte i ett förhållande. Hjärtat som vill ut ur kroppen. Vad kroppen vill behöver jag inte ens prata om, men det är i hjärtat. En blodig rastlös muskel som aldrig kan vara still. Som längtar tillbaka. Den vill ha den första kärleken igen och igen, men den får aldrig uppleva den för ingenting är som den. Inte ens den första kärleken är som den första kärleken. Och allt det har du hört, men ingen sa att det skulle fortsätta och vad du skulle göra åt det.

Jag är av den gamla sorten. Jag säger hjärta och skit. Ingen skriver sånger om kemikalier och kromosomer. I alla fall inga som är värda att spelas. Fina ord och förklaringar är just sån skit som folk använder för att täcka över. Men det är hjärtan de hänger upp i skyltfönstren när de vill nå din själ, eller din plånbok.

strike another match go start a new

Vissa dagar, när dina kompisarna inte ens ställer upp med en kopp kaffe och fansen överger dig för Jonas Hassen Khemiri och det snöar i sidled på den trottoar där du stirrat i marken så många gånger att du känner varje fläck, finns de ingenting annat att göra än att börja på en en ny roman.

Jävlar vad bra den ska bli. Första meningen ska vara så knäckande. Kort. Eller kanske längre än den som inledde denna bloggen. Kanske en hel sida! Ät den, dilettanter!

Borås Tidning uppmärksammade också VG i veckan och citerade mig: "Högerback är inget genetiskt, det är en social konstruktion." Jag står för det.

Vissa dagar önskar du att någon skulle komma och hångla upp dig.

Mera korv

Hur är det med korv på bensinmackar? Varför heter de så konstigt? Drivers dog?
Jag tycker att de där raka korvarna som rullar bakom glasrutan på till exempel OK ser ganska läskiga ut. Jag är inte säker men jag tror att jag en gång köpte en sån och den hade samma koncistens som klistrig mannagrynsgröt. Men jag är inte säker. Men det finns ju böjda också. Jag tror att de är bättre för de har inte legat och snurrat så länge.
Har mackkorvar lägre status än korv på gatukök? Jag tror det. Statoil känns inte som en riktig restaurang. Inte som Sibylla.

"Står i kön till en korvbar. Försöker finna gåtans svar." Mycket bra rad av Joppe Pihlgren.

Leve VG

Idag hyllar jag Den Virituelle Guliganen. I tio år har VG varit en av de mest underhållande och seriösa debattsidorna i fotbollsverige. I Borås och Elfsborgskretsar har den under perioder utgjort en maktfaktor.
Sidan skapades för exakt tio år sedan av Lars Alexandersson och var då den enda fungerande Elfsborgssidan på internet. Under många år var den mer officiell än klubbens egen sida som kom långt senare, och som inte förrän de senaste åren har hunnit ikapp vad gäller nyhetsflöde och informationsvärde. Det är talande att Elfsborgs informatörer själva skrev på VG, liksom en tid deras tränare.
För en tid sedan bytte den namn till Vi Gule, men den kallas allmänt för VG.
För Elfsborgare och Boråsare är VG ett begrepp. Det som skrivs på VG hamnar i folks medvetande. Under några år var det som skrevs på VG viktigare än det som skrevs i Borås Tidning. Med sin kombination av initierade, sansade och passionerade skribenter var VG i många år nyhetsledande på Elfsborgsnyheter. Mer än en gång har sportchefer och krönikörer på lokala, regional och riksspridda medier hämtat både nyheter och formuleringar från VG.
VGs framgång beror på flera saker. Dels kom VG när Internet var relativt nytt.samtidigt var Elfsborg nya i Allsvenskan och behovet av ett forum var stort. Men den största orsaken är att endast skribenter registrerade under sitt rätta namn får skriva. Det ledde till att läsarna slapp den tsunami av personangrepp och skräp som fyller andra forum.
Fler orsaker är att formen är enkel, ämnet är snävt (endast Elfsborg får diskuteras) och skribenterna är många. Därför har inläggen varit många, och för ett stort antal Boråsare har VG varit som ett gift. Jag vet många som ägnat minst 30% av sin arbetstid de senaste decenniet åt VG.
Tänk så mycket dumt de låtit bli att göra under de åren!
Själv skrev jag där under många år. Jag försökte göra slut flera gånger men jag trillade dit igen. Efter vissa inlägg fick jag sportchefen på BT i luren, andra gånger var det Elfsborgs ordförande som hörde av sig. Jag fick till och med en stalker som fyllde min mejlbox efter varje inlägg. För några år sen gjorde jag upp med forumdjävulen en gång för alla. Jag sade upp mitt konto. Men jag minns fortfarande koden: dlm******* Den kunde jag rabbla i sömnen och på fyllan, i ilska och eufori.
Det sista vet jag inte säkert, förresten. Eufori är en helt ny känsla för Elfsborgare.
Som alla forum har VG genomgått förändringar under åren. Denna jubileumsdag ska jag inte recensera sidan, men det är nog inte fel konstatera att framgång på fotbollsplanen sällan skapar litterära mästerverk på det sätt som motgångar gör.
För att på något sätt förklara vilken kreativit kraft som VG och andra forum kan skapa kan jag bara säga följande: när jag slutade skriva på VG tog det inte lång tid innan jag började på ett nytt internetprojekt. Där fick jag utlopp för allt jag lärt mig på VG.
Projektet hette Konsten att förlora. Resten är, som man säger, litteraturhistoria.

Grattis VG !

Korvbikt

Jag erkänner att jag har korvsnobbstendenser, att jag ibland pratar om några av specialkorvmojarna här i stan och deras utmärkta korvsortiment. Det händer att jag hemfaller åt ren korvmojsnostalgi. Då pratar jag om utländska korvmojar, om Currywursten i Schladming, om Chor y pan i Chile eller om skylten med "Äkta mos" som i åratal stod utanför Elfsborgskiosken på Skaraborgsvägen i Borås. Jag erkänner att jag ofta tar bara senap. Det händer att jag frågar om de har hemlagad och när jag får svar tar jag ändå den vanliga. Ibland säger jag: "Till det dricker jag en Pucko" som om det vore vintage wine, kanske för att visa vem jag vill vara. Eller för att vara rolig. Jag vet inte. Jag kan inte säga varför. Mitt gatukiosksbeteende är något jag inte tidigare analyserat.

Nu testar jag vitt läder som bakgrund och senare i veckan ska jag prata om hälta/hälta, hälften av varje eller vad det kallas i din trakt.

Efter två timmars dribblande med den nya formen i html är det enda jag gjort att lite ändra färgen. Jag kallar den senap. Jag är inte nöjd.

Mera majo

Majonnäsfrågor engagerar. En brevskrivare anlägger ett klassperspektiv på korvtillbehören. Det är nästan lite otäck läsning och just därför listar jag:
3 saker att undvika i korvkiosken när du vill visa att du minsann är bättre än andra
3. räksallad - bättre folk undviker fett, fråga gärna om det finns färska räkor, det gör det inte, men se till att folk i kön hör dig.
2. majonnäsgurka/gurkmajonnäs - verkar vara ett riktigt lågstatuskorvtillbehör.
1. ketchup - en hårt kramad sommarpratare, skicklig skribent och hyllad människovän skrev i DN för bara nåt år sen en insändare-från-östermalmosande artikel mot Ketchup. Sky alltså det som pesten.

Ännu återstår frågan om vilken rätt som har lägst/resp högst status i korvkiosken.